Lars Arrhenius

”Pappa skriver en bok men den blir aldrig klar”, brukade barnen säga. Den här boken har jag skrivit på under lång tid, men det blev lättare när jag av min förläggare Martin Kaunitz uppmanades att läsa Sven Lindqvists böcker. Jag läste allt jag kom över och fascinerades av hans sätt att blanda dokumentärt och fiktion men samtidigt sträva efter sanningen. Det berördes också av hans sätt att se på olika händelser ur ett barns perspektiv.

Jag växte upp i Rwanda under 1960- och 70-talet, vid den tidpunkten ett av världens fattigaste länder. För mig har det inneburit en medvetenhet om att det finns olika världar, mina vänner kommer från båda dessa världar. Jag tror att det har påverkat vem jag är idag.

Min bok sträcker sig från min farfars bror Antons arbete under kung Leopolds kolonialisering och brutala utnyttjande av Kongo, mina föräldrars val att arbeta som missionärer, till folkmordet i Rwanda och hur allt detta påverkat mig på ett djupt personligt plan.

Folkmordet mot tutsier i Rwanda brukar beskrivas som ett av de grymmaste folkmorden och också ett av de mest välplanerade, eftersom det begicks under en så kort period. Under tre månader höggs nästan en miljon människor ihjäl med machetes och andra tillhyggen. Folkmordet skedde inte av en slump utan föregicks av en lång tid av propaganda där människor till slut var av den uppfattningen att en grupp av människor helt saknade människovärde, och att det var legitimt att göra sig av med, mörda, dessa människor. Några av dem var mina barndomsvänner.

När folkmordet i Rwanda begicks var omvärlden passiv, trots att det fanns kunskap och stora möjligheter att ingripa, såväl vad gäller att förhindra att det skedde, som att sätta stopp för det när det hade påbörjats.

Men att bara prata om ”omvärlden” skapar distans till det som händer. Lejonmyran är en bok som jag hoppas ska få dig som läsare att själv ställa dig frågan vad du kan göra. Det är också mitt sätt att göra upp med mitt eget samvete och fråga mig själv om jag kunde gjort mer.