Leila Inanna Sultan

Någon frågade mig nyligen om skrivandets roll i mitt liv och jag svarade det enda som fanns att svara: »It was always like a limb. Don’t know how else to explain it.«

I Straffkolonien har jag velat skriva om det vidunderliga som är frihet, den som uppnås genom att vara tillsammans, genom att skriva om dess motsatser. Att på åtskilliga sätt göras ofri, bl a genom att avskiljas och isoleras, göras ensam, till ett ensligt ting. Att gestalta närvaron av något blottlägger frånvaron av något annat.

Wajdi Mouawad skriver: »Det finns ingenting vackrare än att vara tillsammans« och: »Nu när vi är tillsammans känns allt bättre«. Mouawad låter rösten i sin text upprepa det som ett mantra, förtvivlat, som något man hoppas ska bli sant om man säger det tillräckligt många gånger.

André Gide skriver: »Människornas skönaste verk har ofrånkomligen fötts i vånda. Vad skulle då en berättelse om lycka kunna vara? Endast det som förbereder och sedan ödelägger lyckan kan berättas.«

Jag berättar om ödeläggelsen, kanske som en förevändning eller nödvändighet för att kunna berätta om lyckan. Kanske för att lyckan behöver friheten och för att de båda behöver starka kontraster för att bli synliga som de underverk de är. Underverk som för vissa kroppar är infolierade i kompakt mörker. Gnistrar till ett ögonblick och slocknar sedan, gnistrar på nytt, slocknar åter. Kan man vara lycklig medan man är ofri, medan man är fängslad? Kanske inte, men man kan fortfarande älska.

Mitt vi är ett vi som ogärna ska vara här, och ska vi vara här får vi helst inte vara lyckliga, för hur går det ihop med det lidande som ska göra att vi förtjänar vår plats? Vi får inte vara förälskade och allra minst i varandra. Men om vi blir det ändå? Och säger det högt, och kysser varandras ögonlock inför allas öppna ögon? Om vi älskar medan allt brinner, och fortsätter att älska när allt är förkolnat.

Jag söker inte efter ett svar, för jag är redan övertygad om att det förbjudna och omöjliga är möjligt. Men jag söker kanske efter sätt att bevisa det.

Jag undrar vad som är sant och hur det blir det. Blir något sant för att en part anser det vara så? Är sanningen objektiv eller beror dess sanningshalt på olika faktorer, går dessa att mäta, att kvantifiera? Klart är att alla inte har samma rätt att svara på de här frågorna.

Jag försöker hitta sätt att förmå texten att utmana sig själv – inför vem förställer den sig, och inför vem släpper den garden? Texten lever utanför mig, det har den gjort sedan innan jag nedtecknade den. Den här berättelsen finns i många arkiv. Allt som står i den här boken är sant. Är det inte alltid sant, även när det är en lögn? Det ofattbara och våldsamma är sant. Men det visste ni redan. Mest av allt är kärleken sann. Lyckan i det ofattbaras ansikte. Det som är mest sant är detta: Nu när vi är tillsammans känns allt bättre. Det finns ingenting vackrare än att vara tillsammans.