Lina Åström

”Titta pappa, det är Agentbussen!” En exalterad femårings viskning på en bensinstation någonstans norr om Vättern. Ett ivrigt pekande, rakt emot mig där jag stod i spöregnet och försökte få upp ett fastrostat tanklock. Det var då jag förstod vilket avtryck Agenterna hade gjort på sin publik. Förstod att det vi byggt från grunden, faktiskt blivit något. Något stort.

Det började på SVT Barn. En spänningsserie där 9–12-åringar antog rollen som agenter och löste brott i Krimsta City. Jag – producent, manusförfattare och regissör – hade precis avslutat säsong två. Nu var jag och scenografen på väg för att magasinera programmets mobila studio, Agentbussen, i väntan på en eventuell beställning av en ny säsong. Jag hade lyckats övertala produktionsbolaget att köpa loss bussen med villkor att jag själv stod för långtidsparkeringen, och efter att fastighetsägaren på Stockholmsinnergården där den först stod, skickat ett argt mejl med andemeningen ”flytta på det där fula åbäket snarast” tvingades jag improvisera. Några vänners lada i Småland blev lösningen och det var därför vi befann oss på den där bensinstationen – jag, scenografen och Agentbussen.

Buss är egentligen fel ord. Det var en ombyggd lätt lastbil, modell tidigt åttiotal, och även om den där fastighetsägarens beskrivning varit hård, var den tyvärr inte felaktig. Agentbussen var ett åbäke. Det var något som inte stämde med proportionerna, den var boxig, klumpig, för hög. Slarvigt målad i en grå, matt färg. På ena sidan hade ett stort parti av karossen lossnat. Den orkade sällan med uppförsbackar och vägrade starta så pass ofta att jag lärt mig bärgarens nummer utantill.

Men för den där femåringen på bensinstationen var Agentbussen oslagbar. Lastutrymmet var en högteknologisk agentcentral, full med skärmar och blinkande lampor. Hon såg något som jag hade lyckats glömma bort när vi kämpat oss fram i 75 km/h längs motorvägen och hållit tummarna i varje uppförsbacke. Men hon påminde mig. Agentbussen var magisk. Agenternas hela värld var magisk. Det var en värld där vi tog barns lek på allvar och på den där bensinstationen blev Agentbussen en länk till just den världen. Den typen av värld som jag, ända sedan jag var liten, drömt om att skapa, bygga, skriva. Bara få vara i. Tänk att jag hade glömt. Och tänk att hon hade påmint mig.

Till slut lyckades vi få upp tanklocket och fullföljde vår strapats. SVT:s besked dröjde och när produktionsbeslutet väl kom, var både jag och Agentbussen på väg någon annanstans. Jag till ett annat projekt, Agentbussen till skroten.

Jag tänkte länge att den där resan längs E4:an skulle bli mitt sista möte med Agenternas värld och jag var nöjd med det, det var ett fint avslut. Men så kom det sig att vi nu, sex år senare, skulle hitta tillbaka till varandra. Den här gången i bokform. Nytt och spännande. En barndomsdröm. Ett kärt återseende. Och vem vet, kanske dyker Agentbussen upp där på sidorna någon gång. Återuppstånden. Tillbaka. Grå och åbäkig, men fullkomligt oslagbar.