Lina Schnaufer

»DU DÖDAR HONOM!!« 

Dramat utspelar sig i tvättstugan i det gula huset i västra Göteborg, där jag bor. Grannar som råkar gå förbi utanför kan tro att ett brott håller på att begås där inne. Och de skulle ha helt rätt. Kanske kan någon handlingskraftig dam slita upp dörren och avvärja situationen? Men ingen kommer, och ett mordförsök begås. Av min pappa.

Händelsen slutar dock inte med polissirener, inte heller i domstol eller med smisk på rumpan. Det är nog vad mitt fyraåriga jag hade föredragit. För det som sker där inne i tvättstugan betraktas inte som ett brott i allmänhetens ögon. Inte heller i min pappas. Han tror att han gör det enda rätta. En god gärning, rentav.

Han öppnar luckan. Häller i pulver. Lägger in den bruna, ludna klumpen i mörkret. Sedan trycker han på ON. Maskinen börjar snurra. Han tvättar min nallebjörn. Han tvättar Basse.

Nästan trettio år senare står jag själv i badrummet med Sid. Sid är en grå sengångare och tillhör min dotter Ada, två år. Han luktar surt av gammalt kräk och saliv. Pälsen är tufsig och börjar skifta i grönt på vissa ställen. Så jag gör det enda rätta. En god gärning, rentav. Jag ropar: »Mamma kommer snart, jag ska bara ...« Sedan skjuter jag igen badrumsdörren. Öppnar luckan. Häller i pulver. Lägger in den gråludna klumpen i mörkret. Sedan trycker jag på ON. Och med ens inser jag att jag nu blivit både offer och förövare.

Boken jag debuterar med i vår, Fixa Gusten!, är baserad på brottet som begicks för trettio år sedan och handlar om ett älskat gosedjurs identitet som går förlorad där i skummet, dramat det skapar och hur den sedan återvinns.

Viljan att berätta är stark i mig och tar sig uttryck genom alla aspekter av mitt arbete. Jag jobbar även som mönsterformgivare för tapeter och textilier. För att kunna hitta en ingång, och göra ett så pass dekorativt arbete intressant, tenderar jag alltid att utgå från en narrativ startpunkt. Något jag vill berätta. Ett minne. En känsla. Det är inte säkert att detta märks för betraktaren i slutprodukten, men för mig blir mönstret bärare av något mer och sätter mig i personlig kontakt. Mönsterglädjen är något jag tror kan skönjas även i mina bilderboksillustrationer.

Att få skriva och illustrera för barn handlar för mig om att ställa mig i barnets skor och ta dess parti. Att utforska barnets känslor, perspektiv och möta sin inre fyraåring igen. Något jag gör med glädje, nyfikenhet och lust, men också med viss bävan. För oj, vad mycket smisk på rumpan jag kommer få.