Linda Fors

Jag vet inte när tanken slog mig, att jag ska bli författare.

Gärna hade jag påstått att det var redan för jättemånga år sedan när jag satt vid skolbänken och klottrade ihop min första korta berättelse. Men så var det inte. När jag var liten ville jag bli brandman och veterinär, eller ännu hellre, rockstjärna.

Det blev jag förstås aldrig. I stället för att sikta mot stjärnorna vände jag blicken nedåt, mot underjorden. En kort historia kort: jag blev gruvarbetare.

Även om jag aldrig tänkte mig en författande karriär har skrivandet länge funnits med i bakgrunden. Det som skulle komma att utgöra grunden för min debutroman bestod till en början av sporadiska anteckningar och korta stycken som jag sparade på, utan att veta vad jag skulle ha dem till. En dag för omkring åtta år sedan fick jag bara för mig att pussla ihop allt och påbörja ett riktigt skrivprojekt.

Att det blev fantasy var förstås ingen slump. Alla mina egna bästa läsupplevelser kan tillskrivas fantastiken. Det är mycket mer än bara drakar och trollkarlar. Inte för att jag inte älskar drakar och trollkarlar, men ge mig drama, romantik, spänning och oförglömliga karaktärer. Krydda med en nypa magi och jag lär falla hårt. Fantastiken har helt enkelt allt. Inte konstigt att jag ville vara med på ett hörn.

På något vänster hade jag alltså bestämt mig för att skriva en bok. Ett fantasyäventyr närmare bestämt. Så jag lutade mig tillbaka och väntade på att idéerna skulle hitta mig. Och väntade. Visst hände det någon gång ibland men som ni förstår hade jag på tok för höga förväntningar på en så flyktig älskare som inspiration. Projektet stod mer eller mindre stilla under lång tid. Saker började hända först när jag bestämde mig för att satsa på rutin i stället och ja, se då om inte inspirationen kom krypande tillbaka.

Efter ett tag kändes det som att det kunde bli något mer än en samling lösryckta tankar och halvfärdiga kapitel. Då började jag planera för mitt liv som författare. Jag såg framför mig en vardag där jag börjar morgnarna med en promenad med mina hundar och tränar någon timma på gymmet innan jag sätter mig framför datorn med en kopp te och skriver på min nästa storsäljare. Uppvaknandet kom när mitt manus började närma sig sista punkten och jag satte mig in i det här med förlag och själva bokutgivningsprocessen. Då lärde jag mig om hur få författare som faktiskt kan leva på sitt skrivande. Att jag dessutom valt en genre som är svår att nå ut med i Sverige. Attans.

Emellertid hade jag då redan bestämt mig för att bli författare och det tänker jag stå fast vid, även om det kanske aldrig blir just så som jag föreställde mig. Om inte annat får det bli en trettiofem år till i gruvan med författande på ledigveckorna. Det vore inte så dåligt det heller.