Linda Vodopija Stark

»Jag och morfar pratade aldrig om vad som hade kunnat hända, där på havet, om ingen hade kommit till undsättning. Vi frågade inte varandra om någon av oss ångrade att vi lämnade, om det hade varit värt allt. Vad skulle det ha tjänat till? Du blir galen om du stannar upp.«

I slutet av 1950-talet tvingades min mormor och morfar lämna sitt hemland, det forna Jugoslavien, tillsammans med min mamma och hennes bror. Efter tre års väntan i olika italienska flyktingläger kom de till Sverige 1960.

Tjugo år senare föddes jag. Spåren som migrationen lämnade i dem vandrade vidare, inom mig.

I vår familj har vi inte blickat tillbaka. Vi har inte pratat om orsakerna till familjens migration, vilka förhållanden de tvingades leva under de många åren i Italiens olika flyktingläger – och vad det gav för konsekvenser.

Inte heller har vi pratat om de ambivalenta känslor som uppstår hos var och en av oss när vi återvänder till ön Murter och vår släkt under semesterveckorna. Eller om vad denna tystnad för med sig, över generationsgränserna.

Idag tänker jag att vår familj inte är ensam om det här förhållningssättet. Varför belasta sina älskade med det som man ägnat en livstid åt att gå vidare från?

Så födde jag mitt första barn. Från den stund han naglade fast sin blick i mig började ett intensivt behov av förankring gro. Och om att bryta ett mönster. Kraften i känslan knockade mig, just när jag behövde vara som starkast.

Det skulle ta fem år och ytterligare en graviditet innan jag lät den känslan leda mig.

Det var en självklarhet att bokprojektet skulle starta genom samtal med min mormor. Hon har varit mitt ankare genom livet. Varje torsdag under skrivandets första år satte jag mig på tåget till henne. Över lunchtallrikar, på promenader och under fikastunder började jag berätta om vad jag hade hittat under min research; om hur många som lämnade Jugoslavien samma år som dem och namnen på de största migrant- och flyktinglägren i Italien. Min teori var att om jag först berättade vad jag hade fått reda på, skulle mormor ha lättare att öppna upp.

Så var det. När jag ställde mina följdfrågor visade det sig att mormor var redo att börja berätta. Plötsligt började jag få svar på alla de frågor som avvisats under mitt liv. Och långt mycket mer.

Jag har också sökt svar inom mig själv. Genom att återvända och dokumentera platserna där stora delar av min barndom utspelade sig har minnena väckts och runnit ur mig.

Under åren jag arbetat med boken har en och samma Spotifylista gått på repeat. När jag stängt av musiken, har jag kunnat träda ut ur skrivprocessen. Och vice versa. Det har varit tacksamt, eftersom jag inte haft möjlighet att skriva på heltid.

Att skriva mitt i vardagens olika måsten har varit ett medvetet val. Det är genom den, med närheten till mina söner, som jag har kunnat hålla fast vid mitt varför. Och efter att mormor lämnade denna värld hör jag henne som klarast när vardagen är som mest intensiv.

Mormor, tänk om du visste att våra samtal skulle leda till detta.