Louise Michaelsson

När Bokbussen stannade utanför Kiaby skola varannan torsdagseftermiddag tävlade min bästis och jag om att vara först ombord. Under sommarloven då jag inte fick tag på böcker som Fröken Smith och Fionavars vävnad höll jag tillgodo med det som fanns hemma. Decamerone, Hästarnas dal, Madame Bovary, Simon och ekarna, Andarnas hus – det spelade inte så stor roll så länge jag hade något att läsa.

Folkbildning, konst och kultur blev en naturlig yrkesbana och där trivdes jag bortsett från de dåliga cheferna. Någon skrek och smällde i dörrar, en annan gömde sig bakom en släckt datorskärm, en tredje pratade mest om sig själv och glömde läsa underlag och fatta beslut. En dag frågade min man om det inte var enklare om jag själv blev chef. Äntligen kunde jag påverka. Med liv och lust skrev jag handlingsplaner och strategier, jag engagerade mig i mina medarbetare och lyssnade, uppmuntrade, coachade och vägledde. Jag flängde land och rike runt som ett torrt skinn på jakt efter resultat och uppskattning. Men det var ett svårt jobb och chefsrollen var komplicerad. Jag tvingades konfronteras med mina inte fullt så angenäma sidor.

Åren gick. Varje år runt lucia när flödet fylldes med gulliga ettåringar i pepparkaksdräkter längtade jag efter en unge. Längtan höll i sig ett par timmar. Jag undrade om jag betraktades som okvinnlig utan barn. Kall och hård? Defekt? Min man å andra sidan, tycktes inte fundera över omanlighet eller avvikelser – han var bara en vanlig snubbe utan barn som tyckte om att ägna sig åt sina intressen. Mitt stora intresse har alltid varit smycken och med mitt instagramkonto Ord och Juvel fick det ny energi. Idag skriver jag om smycken och smyckekonst och har knutit kontakter med gemmologer, metallsmeder, konstnärer, samlare och gallerister över hela världen.

Juvelmetoden har vuxit fram i takt med att jag sänkt mina chefsambitioner och tagit mitt skapande på allvar genom journalistutbildning och romanskrivande. Goda relationer, älskade hundar och möjligheten att få uttrycka mig i text ger meningsfullhet och närvaro i ett barnfritt liv, bara enstaka stunder känner jag mig barnlös. Veronika är en antihjälte vars förutsättningar och tillvaro påminner om min egen och smyckesintresset delar vi. Jag har hämtat mer tröst och igenkänning hos antihjältar som Bridget Jones, David Brent och Selina Meyer än hos de som alltid tycks göra allt rätt. På samma sätt hoppas jag att Juvelmetoden ska ge läsaren en känsla av att hon är i gott sällskap, hur ett sådant nu ser ut.