Magdalena Sørensen

Ens hem är ens ensak, vållar ingen annan skada, kan man säga något om det? En person som inte kan ta hand om, men insisterar att den kan, vad gör man med det?

År läggs på år, vi blir på papperet vuxna, fortsätter vara barn, kanske inte samtidigt men om vartannat, så som alla åldrar och drag finns i våra ansikten. Allt vi gör för att få höra till, allt vi gör oss beroende av, allt vi gör för att erövra frihet. De olika tidsplanen som närvarar parallellt, relationer som inte går över, ordningen och redan vi vill ha. Gränslösheten vi lockas av.

I mitt skrivande återkommer jag till tidens gång, fängelserna vi skapar åt oss själva, våldsamheten i nära relationer, vad som får oss att svika oss själva och varandra, missbruk, barns utsatthet, ensamhet, språk, det livslånga sorterande som identitet och relationer är, kampen om berättelsen. Ofta jobbar jag i collageform, samlar material under lång tid, ofta utan att veta varför. Någonting fastnar och blir till en ficka i mig som sakta fylls på. Sedan är det en fråga om att hitta formen.

Den här gången blev det en roman. Ett gammalt hus där tidens lager går att ta på, en dotter som lånar ut sin röst för att slippa den, en mor som använder sin för att ordna världen efter sina behov. Att samla och att äta: utan att reducera dem till sina förgörande mönster ville jag skildra hur mor och dotter fastnar i beroenden som de saknar eller vägrar språk för. Hur främlingskap kan vara kärnan i den kanske närmaste relationen av alla.