Magnus Bremmer

Sommaren 1847 drabbades Christina Rossetti av en psykisk kris. Familjens läkare beskrev det som ett nervöst sammanbrott, men gav ingen närmare förklaring. Ordinationen var tidstypisk: den unga Rossetti rekommenderades vila och frisk luft vid kusten.

Långt senare skulle Christina Rossetti bli en berömd poet, en av de allra främsta i det viktorianska England. Under de 130 år som förflutit sedan poetens död har en mängd biografiförfattare erbjudit både tolkningar och diagnoser över Rossettis mentala hälsa. Inte minst försökt besvara frågan: vad var det som drabbade henne den där sommaren?

Rossetti själv lämnade inga nycklar. Det enda vi vet säkert är två saker. Att hon åren före sammanbrottet hade vårdat sin far, allt sjukare och allt mer innesluten i sitt eget psykiska mörker. Och – att hon, helt enligt ordinationen, reste till havet. Där vandrade hon längs de blekvita stränderna, skrev dikter, läste renässansens och antikens klassiker, allt enligt bevarade anteckningsböcker. Till samma strand skulle hon återvända många gånger, så snart livet krävde det.

Men vad kan vi egentligen påstå oss veta om en annan människa, sedan länge försvunnen in i historiens skuggor? Kvar finns bara orden. De som lästes, de som skrevs. Frågan är vad vi gör med dem.

Jag tänkte: vad händer om vi följer orden? Inte tillbaka till den för eftervärlden okända verkligheten – utan in i litteraturen, ut i världen, ner i djupet?

Vad händer om orden växer till ett eget språk, satt i en större vågrörelse, mot andra landskap och tidsepoker, ett lapptäcke av bilder ur historiens djup, renässansens mörker och legender från de brittiska kustlandskapen?

Vad händer om orden blir till en dikt, en kollektiv poetisk bildvärld i rörelse, med en egen röst, bortom hävdvunna uppfattningar om vad ett jag kan rymma?

Kanske skulle någon kalla det en lyrisk fantasi över ett kristillstånd – men i så fall: vems kris?

Vem vet, annat än att människan är en djupt beroende varelse. Och att havet så lätt fortplantar våra röster.