Malin Gunnarsson

Författare kan man inte bli. Det är ju bara personer födda med speciella super-gener som blir det. Inte vanliga dödliga. Inte personer som jag.

Även om jag alltid älskat att läsa böcker, alltid skrivit på både det ena och det andra, så var det inte förrän i vuxen ålder jag kände en enorm längtan efter att faktiskt skriva en egen bok. Men med fyra barn, en pågående ADHD-utredning och allt annat som hör livet till, visste jag inte om det var möjligt.

Som ung var det Maria Gripe som gällde, böcker som Agnes Cecilia och Tordyveln flyger i skymningen tog mig fullkomligt med storm. När jag blev lite äldre upptäckte jag även Margit Sandemo. När jag för första gången läste hela serien Sagan om Isfolket, blev jag fullkomligt golvad. Än idag är dessa mina absoluta favoritböcker och jag kommer nog aldrig sluta förundras över Margits otroliga fantasi. Och det var nog just hennes fantasi som fick mig att på riktigt börja fundera över att skriva något eget. Jag hade ju fantasi? Så det räckte och blev över. Kanske, bara kanske, kunde jag också skriva ett manus?

Då min absoluta favoritgenre alltid varit urban fantasy, så var det där jag började. Jag var helt övertygad om att det här var min genre. Att skriva berättelser utan övernaturliga inslag fanns inte på kartan.

Men. Så kom den där dagen då två specifika element dök upp i huvudet. En by ute på landet. Och två kvinnor som satt och drack te tillsammans strax innan jul, varav en yngre och en äldre. Genast började dessa två element förgrena sig till fler trådar, till fler scener, och några dagar senare satt jag med en komplett idé till ett nytt manus. Men inte ett urban fantasy-manus. Nej, nej. Till ett feelgood-manus.

Jag satte fingrarna mot tangenterna och kände direkt hur jag verkligen blev Isabella, min huvudkaraktär. En flicka vars liv kantas av sorg och ilska, men också av djup vänskap och vägen till förlåtelse. En berättelse som skulle komma att bli min debut, Vintervingar.

Jag har nu förstått att jag inte skriver utifrån genre. Lägger faktiskt inte någon vikt alls vid detta när en ny idé dyker upp. Jag skriver helt enkelt de berättelser som vill bli berättade. De berättelser som mina karaktärer vill att jag skriver om, och så får det bli den genren det blir.

Det kanske låter märkligt, men den absolut roligaste fasen när det kommer till mitt skrivande, är faktiskt inte själva skrivandet i sig. Det är planeringen jag gör innan jag sätter igång och skriver. När fantasin får helt fria tyglar, när olika vändpunkter uppenbarar sig och jag får sitta och klippa och klistra i huvudet för att få alla delar av pusslet att passa ihop. Något som också är otroligt viktigt för mig, både som läsare och som en skrivande själ, är karaktärernas inre resa. Jag vill känna att jag kommer nära karaktärerna. Att jag förstår och bryr mig om dem. För lyckas man med det, så tror jag att man är en bra bit på väg med sitt manus.