Malin Norrback

Gamle professor Faber i Ray Bradburys Fahrenheit 451 säger att böckerna “visar porerna i livets ansikte”. Granskar du boksidorna under mikroskop hittar du liv, som “strömmar förbi i överväldigande rikedom”. Jag tycker om Fabers stora ord, precis som jag gjorde när jag läste dem första gången. I litteraturen finns enorma tankesystem som ägnar sig åt att fråga vad det är att vara människa – och vi fortsätter att fråga, för att vi behöver det. Läsning ger oss möjligheten att utforska verkligheten, och en utvidgad verklighet. Vår värld, och alla möjliga världar. Skrivande gör förstås också det, kanske ännu mer.

Mitt skrivande börjar ofta i en bild, en situation eller ibland en ordväxling. Något som tilltalar mig, inte vill lämna mig och successivt växer i omfång. För ett tiotal år sedan, en sen julikväll i ett torp i Smålands skogar, dök en liten pojke upp i mitt huvud. En tragisk historia växte fram kring honom och om hur det han blivit utsatt för i livet gjorde att han inte fick ro i döden. Han var ett spöke. Detta blev början till en berättelse som tog lång tid på sig, spretade och tänjde ut sig, tills den slutligen blev min debutroman.

Det som under processen visade sig vara mest intressant att undersöka är en fråga som går att ställa på två sätt. Vad finns det i en människa som möjliggör mötet med ett spöke? Eller: Vad finns det i en människa som gör att spöket kommer just till henne? Det är människan som står i centrum, och spöket från Smålandstorpet har blivit en del av henne. För trots min vurm för det oförklarliga och de element som finns i romanen handlar Tula hem inte om spöken. Den handlar om sorg. Om en saknad så stark att den är svår att hantera.

Faber säger: “De goda författarna når ofta livet självt. De medelmåttiga snuddar flyktigt vid det”. Det är nog det som driver mig att skriva. Att med fingret – eller möjligen någon gång med hela handflatan – få röra vid livet. Kanske vill jag bara ge det en mjuk smekning. Kanske vill jag putta till det en aning. Bidra med en rörelse, som kan leda till en till, och sedan ännu en.