Marcella Mravec

Som barn hade jag ständigt ett finger i luften. ”Vad ritar du?” frågade mina föräldrar enträget. ”Inget”, muttrade jag till svar och vände blicken mot taket igen, mitt pekfinger dansande över tomrummet, som en fjäderpenna mot en blank kanvas.

Jag antar att jag var rätt trumpen som barn. Ofta absorberad i min egen fantasivärld, irriterad när någon störde. "Citronen!" ropade ett av grannbarnen efter mig när jag hastade över radhusområdets allmänning en eftermiddag, på väg in för att leka själv med mina Barbiedockor och hästar, världen jag byggt åt dem.

Många år senare: Jag sitter på ett möte på dagstidningen dit jag återvänt för att ta över rollen som moderedaktör. Något som tidigare varit en fantasilek för nördar har exploderat bland den breda massan. Alla vill läsa om mode, varenda tidning vill ha en bilaga, en egen modebloggare. Ändå är det fortfarande oskuldens tid; influenceryrket är ännu inte uppfunnet, vi är fortfarande redaktörer, journalister som diskuterar huruvida det är etiskt försvarbart att åka på en bjudresa. Men en sak är inte förhandlingsbar, lär jag mig i mötet.

”Vi vill gärna att du är glad”, säger tidningens kommersiella redaktör. Det som gjorde min företrädare så populär, menar hon, var att hon alltid log på bild. Jag nickar. Inför bylinefotograferingen får jag mitt hår lockat på salong, någon målar mina läppar i en gräll rosa. Jag ler utan att blotta tänderna.

Det känns som att det alltid regnar när taxin kör ut mot Arlanda, under de här åren i början av tiotalet. Vi är ständigt på väg någonstans: modeveckan i Milano, en lanseringsfest i New York. Den här morgonen ska vi ta det tidiga flyget till Paris. Det är fortfarande mörkt ute, jag är osminkad och oborstad, natten dröjer sig kvar i ögonen.

”Just det”, säger min väninna och vänder sig mot mig i taxin. ”Ett filmteam möter oss på flygplatsen, de ska följa oss hela resan.” Först nu ser jag att hennes hår är nytvättat, hennes ansikte sminkat i fräscha toner. Hon är en bättre modebloggare än jag. Jag lutar mig mot bilrutan, blundar och tänker på min säng. Resten av resan gömmer jag mig för filmteamet, symptomatiskt för mina år på front row. Jag är en dålig nätverkare, förstår inte vem det är viktigt att hälsa på. När jag får ett jobberbjudande där selfies inte är en del av arbetsbeskrivningen accepterar jag det tacksamt.

Men hela tiden, oavsett vad jag arbetar med, vilka människor jag möter, skriver jag i luften. Ett förlupet ord, ett intressant namn, en halv mening som blir början till en scen. Jag antar att det är vad som förenar oss skribenter; hur vi betraktar, lyssnar, fantiserar.

2024 samlar jag allt i en bok.