Marcus Lundblad-Joons

I min vardag, som journalist med fokus på längre berättande reportage, är det inte ovanligt att jag hänger med en eller flera personer under en längre tid, ibland i månader. Det kan handla om att haka på Michelin-kockar med storhetsvansinne, självutnämnda börsanalytiker på gränsen till bedragare, Marbella-mäklare med siktet inställt på nästa destination för förmögna svenskar eller Guldpalmsbelönade filmregissörer som tvivlar på hur provokativa de kan tillåta sig själva att vara. Idéer, människor och fenomen i tiden, skulle man kunna sammanfatta allt.

Jag älskar att rastlöst få kasta mig mellan olika världar där det så att säga ”händer” något. The art of hanging around, som Gay Talese kallade den numera utdöende, tidskrävande och ekonomiskt oförsvarbara genren.

Jag vet inte hur många gånger (eller jo, det är nog vid tre-fyra tillfällen) som jag blivit tillfrågad om att kavla ut några av mina mest uppmärksammade tidningsreportage till en reportagebok eller en biografi. Alla gånger har det fallit på att jag inte tyckt att personen eller fenomenet ifråga hållit för så mycket mer än just ett tidningsreportage.

Det var också en av mina första invändningar när jag fick frågan om att under ett års tid följa Acne-grundaren, marxist-kapitalisten, Lamborghini-samlaren, dubbelmoralisten och Teenage Engineering-skaparen Jesper Kouthoofd för att skriva en bok om honom. Han som av Kanye West kallats för ”The Michael Jordan of design”.

Finns det verkligen något längre där, i någon som till sitt namn är så okänd för de allra flesta? Sedan kom jag att tänka på hur det Jesper tänkt, producerat, designat varit med mig under hela min uppväxt och tidiga vuxenliv: Som barn skrattade jag högt åt hans märkliga små inslag i Sen kväll med Luuk. Log stort åt hans reklam för Ipren och Norrlands Guld. Bar den första generationens Acne-jeans med röda sömmar – och plinkade som 20-nånting fram låtidéer på Teenage Engineerings lilla bärbara synth OP-1 till mitt halvframgångsrika musikprojekt.

När jag träffade Jesper för ett första förutsättningslöst möte, berättade han hur hans tankar kring design befinner sig 50, 100 eller 500 år framåt i tiden. Det är när man tänker med ett sånt perspektiv, förklarade han, som det händer något kul och de mest intressanta idéerna kommer.

Redan där kände jag att min instinktiva rädsla för att pausa min rastlösa vardag var obefogad. Bara i Jesper, insåg jag, fanns alltifrån svensk reklamhistoria och hur man bäst driver ett kreativt företag, till svår ångestproblematik och kompromisslöshet. En bok, någonstans mitt emellan reportage och biografi.

Inte heller har jag fått ge avkall på att vara med där det ”händer”. Efter ett år med Jesper – där jag följt med honom under blixtvisiter i Wien och jobb i Los Angeles samt återkommande besökt hans kontor, verkstad och hem – står han nu som designer i centrum för en av den nya AI-teknikens mest omtalade produkter: Rabbit.

Då är det ändå bara en skärva av allt som komma skall.

Men någonstans måste man sätta punkt.