Maria Bodin

På Livrustkammaren i Stockholm står en underlig glasmonter, fylld med skrufs: hårlock, träflis, tygbit. Det ser ut som något rörmokaren hittat under avloppsrensningen. Montern innehåller fragment från drottning Kristinas grav.

När jag tittar på fragmenten reflekteras jag i monterns glas. De lägger sig över mitt ansikte, som en hjälm av gravfragment. Jag kikar fram där bland alla små delar, rörliga bitar och gångjärn. Fälls visiret ner är skyddet nästan totalt. Men blicken begränsas, blir villkorad.

Graven öppnades 1965. Nationalmuseum ville göra en avgjutning av drottningens silvermask. Samtidigt undersöktes hennes kvarlevor för att till sist svara på frågan om Kristina var hermafrodit. Svaret blev då nej, det går inte att bekräfta.

Lätta, nästan tyngdlösa, ligger nu dessa drottningfragment – hårstrå, trådstump, pulveriserad kista – i den fasta utställningen, till minne av hennes obestämbarhet. Även om hon är död är det som att det svävande könet lever kvar, inne i montern. Det här blev utgångsbilden för min debutdiktsamling: Kristinafragment.

Sedan jag först började skriva har jag varit fäst vid ekfraser, att i poesi tolka bilder. Då, för sådär tio år sedan, skrev jag mycket utifrån ortodoxa ikoner. Deras stora ögon och de märkliga perspektiven, de dockliknande standardkropparna i olika storlekar.

Ekfrasen är ett skönt upplägg för den renaste sortens poetik. Man tar vid där bilden upphör, man skruvar dess associationer och tolkningar tills den visar något nytt. När jag började skriva sysselsatte jag mig med bilder av Lasaros och Jesus, de som återvänt från döden. Kanske var jag ännu mer fixerad vid de folkmassor som mötte dem. Jag föreställde mig att det var med blandade känslor man tog emot de återuppståndna. De är mirakulösa, men även skrämmande. Vid sidan av undret finns äcklet inför det monstruösa, som överskrider biologin. Den döde som blir levande, kvinnan som blir man. Jag undrar om Lasaros och Jesus skämdes för uppmärksamheten. Om uppståndelsen – i dubbel bemärkelse – fick dem att betrakta sina kroppar som främmande och omöjliga.

Samma dubbelhet skaver när jag tittar på fragmenten. Betraktar jag dem som man fäster blicken vid ett hot – för att försäkra sig om att det inte närmar sig? Eller speglar jag mig i dem, i ett försök till efterföljelse? Efterföljelsen, identifikationen är en stor del av kristen hängivenhet. Kanske är den ekfrasens andliga motsvarighet: att ta vid och fortsätta. I en ortodox hymn besjunger kören sig själva som änglaspeglar. Verbet som används är eikonitsö, att vara bild av, eller vara ikon.

Kristinas fragment är min nya återuppståndelseikon. Montern gör att den liknar en relikkista men drottningen är inget helgon. Hennes hår ligger inte där för att det är heligt, inte på grund av mirakel eller uppenbarelser. Det är inte jordens och himmelens gränser hon överskrider utan könens. Och det är lika svårbegripligt, skrämmande och underbart som det gudomliga.