Maria Ek

Min pappa sa alltid: Marre, man måste kunna skämta om allt. Den mentaliteten har jag burit med mig. Jag tycker om att imitera folk och hitta på roliga röster. En gång lurade jag min stackars mamma och sa att jag hette Claes Svanberg och att jag ringde från Skatteverket. En annan gång sa jag att jag hette Sara och ringde från Electrolux kundtjänst och att hennes kylskåp med dubbeldörrar var på väg att levereras. Hon gick på det bägge gångerna. Kanske är det därför som jag roas så mycket av en av karaktärerna i min kommande bok Råttpojken, Börje Hedman har alltid en historia på lut. Har livlig fantasi och skojar gärna till det. Precis som jag. Men en människa är ju sällan bara en sak. Jag har en betydligt allvarligare sida också. Kanske så pass allvarlig att jag ibland blir orolig för mig själv. Därför kan många av mina texter vara mörka, suggestiva och blottlägga sådant som man hittar på skuggsidan av mänskligheten. Jag dras ofta till det som ligger i utkanten av det normala – lite såriga och trasiga karaktärer som vill berätta sin historia. Tidigt förstod jag att min fantasi var en tillgång. Kanske när mamma sa att den var livlig. Ibland hade jag svårt att skilja på vad som var verklighet och påhitt. Nuförtiden har jag lärt mig men fortfarande kliver jag in i den där världen hela tiden. Att skriva har varit ett sätt för mig att hitta min plats, förstå mig själv och andra. Min övertygelse är att vi människor är som små universum – inåt är vi oändliga. Därför kan en till synes ointressant person bära på de mest fascinerande historierna. För precis så är min huvudperson Sven. Han är ingen särskild, någon som hamnat på sidan av allting och ändå bär han på ett helt universum. Om en del i skrivprocessen är att söka inåt efter svar kan man också söka sig utåt för att förstå hur allting hänger ihop. Ibland blir man besviken, det var inte mer intressant längre bort. För mig räcker det oftast att gå ut i skogen för att mina sinnen ska öppnas på vid gavel. Vi har en lång kärlekshistoria, skogen och jag. Den började tidigt. Redan innan jag kunde gå. Då fick jag sitta på min pappas axlar när vi tillsammans utforskade de djupa skogarna i Roslagen. Till yrket var han ingenjör, men i själ och hjärta var han en bohem som älskade naturen. På hans begravning höll jag ett tal. Det handlade om honom och mig. Och skogen. Egentligen borde jag ha dragit något av hans favoritskämt också, det skulle han ha uppskattat. Kanske skulle det ha handlat om döden eller ensamheten. För visst måste man kunna skämta om allt. Särskilt när det är som mörkast.