Mariah Eriksson

Jag skulle inte kalla mig själv naiv, när jag klev ut på min aspirant. Jag hade fyllt 30 och redan jobbat några år i liknande yrken. Men det var först när jag började arbeta som polis som jag insåg hur rått samhället kan vara. Vid ett tillfälle beordrades min patrull ut på ett jobb där en man hotade att skjuta sig själv med ett jaktgevär. I huset befann sig frun och två barnbarn. Jag minns att jag tog på mig förstärkningsväst och hjälm och ställde mig med pistolen i handen under sovrumsfönstret, när lampan i rummet tändes. Jag kände rädslan och undrade vad som förväntades av mig om mannen tittade ut och såg mig. Jag som inte ens var färdigutbildad.

Efter två år i tjänst beordrades jag ut på en trafikolycka med dödlig utgång där den avlidna visade sig vara en vän till mig. Den händelsen medförde att jag fick se en sida av Polismyndigheten som var allt annat än charmig. Där förundersökningsledare begick sekretessbrott utan att ställas till svars, för att de skyddades av sina chefer. Det är ofta förekommande har jag i efterhand förstått, att chefer anklagar den enskilde medarbetaren i stället för att se var i organisationen det brustit. Jag vägrade acceptera det och stod upp för mig själv och min avlidna vän. I efterhand är jag oerhört stolt över att jag inte lät mig tystas.

Tidigt noterade jag också hur svårt det kan vara för näringsidkare att bedriva verksamhet i utsatta områden, på grund av hot och utpressning. Restaurangägare vågar inte prata med polisen, eller ens vara trevliga mot oss när vi besöker dem – av rädsla för repressalier från lokala kriminella.

Idén till Krimfluencers kom i samband med att gansterrappen blossade upp i Sverige. Kända artister toppade listorna på Spotify och hyllades i media, samtidigt som flera av dem ingick i kriminella nätverk. Jag frustrerades över hur kriminalitet glorifierades i både traditionell och social media. Hur kriminalitet närapå legitimerades. Budskap om grovt våld framfördes i rapparnas texter och musikvideor, som nådde ut till tusentals barn och unga. Autenticitet är viktigt i gansterrapp och snart hade flera nätverk en egen rappare som marknadsförde sitt gäng och spädde på konflikter. Det var i och med det som polisen myntade begreppet krimfluencers.

I min poliskaraktär Victoria har jag skapat en person som vägrar rätta sig efter beslut som är direkt felaktiga. Som inte låter sig tystas och tryckas ner. Mycket av den frustration jag upplevt i mitt yrke kommer ut genom Victoria. För mig har hon blivit en karaktär där jag kan utrycka mina känslor, vilket har varit både nödvändigt och terapeutiskt. Men jag har också valt att visa den andra sidan, den kriminella världen. Hur tänker de som rör sig i de kretsarna, och vad är det som gör att man lockas in i den där världen? Vad gör att man är beredd att riskera både sitt eget och andras liv, att döda, för att uppnå respekt?