Mattias Timander

När mommo och moffa dog kom jag på att jag skulle gå och hälsa på dem i textform. Att man kunde skriva in sig vid köksbordet deras och ta kaffe med dem, i texten, och på så sätt sakna dem mindre.

Det där började som gro och de berättade för mig, i texten, om byn och om fjällen och om skogen och om historien, och sen skrev jag bort mig själv ur texten och satte dit en romanfigur i stället. Och han började filosofera och drömma. Längta från byn till storstan. Från skogen till litteraturen.

Jag är 25 och kommer från Kiruna, just som berättaren i boken min, och jag har gjort samma flytt som han. Från gruvstaden och fjällbyn med både sin historia och historielöshet till litterära storstan. Jag började jobba på bokförlag och gjorde författarintervjuer som frilansskribent. Men helst ville jag skriva om Paris och om Patrick Modiano och Marguerite Duras och det vart hemskt pretentiöst alltihop.

Inte förrän jag kommit nog långt från det som en gång varit mitt hemma fick jag syn på vars jag kom ifrån. Skogen och fjällen och myren började som sjunga och jag förstod att det är där det brinner. För mig. Jag behövde lyssna på gammfolket i byn, jag hade trott att det var för sent, men det visade sig att jag hade lyssnat hela tiden. Först i kontrasten med storstans sus och dus kunde jag se skönheten i våra berättelser och musiken i vårt språk.

Din vilja sitter i skogen är lika mycket en berättelse om veden, myren, älgen, som resultatet av mitt sökande efter det jag tagit för givet att jag redan hade. Men ännu mer än ett svar är det en gåta: Vars är hemma?