Max Lindmaa

Jag vette fan! 

Konsten att skriva en sann mening är inte lätt. Hemingway tyckte att allt man behövde göra var att skriva ner den sannaste meningen man visste, och så skulle det bli bra sen.

Men jag vette fan.

Min pappa var den sannaste mannen jag någonsin träffat. Han levde ett helt liv på 44 år och sen fanns det ingenting kvar. Men i detta ingenting skapades en polerad bild av mannen som jag försöker fånga, skriva ner, måla av, och porträttera i ett hopplöst oändligt försök att hålla mannen vid liv. För mig själv. Man är rädd att släppa taget om saker man håller kära i livet, så jag kommer antagligen aldrig släppa taget om min far. Trots att han inte bakat en snus på denna jord på snart 15 år så finns han kvar i mina uttryck och skrivkramper. Kan man bara skriva ner det där underbara sanna flabbet, när spottet flyger och han slår på sitt ben, så dör han aldrig.

Man ärver en massa saker av sina föräldrar och det skall man komma ihåg den dagen man skaffar barn. I bästa fall så ärver ungen ens bästa sidor, men i värsta fall så får man en avkomma med alla dom där små tillkortakommandena man hoppades att ingen skulle märka av. Min far hade ett stort hjärta och humor, han var konstnärlig och kunde skapa det mesta med sina nävar, han hade ADHD och var beroende av i stort sett allt man kan bli beroende av, och jag ärvde lite smått och gott.

Så om allt man behöver göra är skriva en sann mening så finns det att ta av. Jag försökte nämligen också leva ett helt liv under hälften så lång tid som det tar för gemene grannjävel, och jag hade vinden i ryggen i flera år, innan en oavsiktlig skam hann ikapp mig. Och jag ändrade livsstil i den mån att jag nu försöker leva i tusen år tillsammans med min lilla familj i Brooklyn. I intend to live for a thousand years, it’s been a rocky road, but so far so good. Jag kan skriva sanna meningar om alla mina resor, om hur jag sprungit från polisen i tre världsdelar, om kärlekshistorier med trasiga själar i gråa fiskebyar, eller hur det var att leva tillsammans med en madrass på golvet och en fläck på väggen. Eller helt enkelt hur det var att bli vanlig igen, att bli anständig, inte längre cool med röd Marlboro utan vuxen med jobb och hund. Att leva ett liv tillsammans med en fru man älskar och en apa på axeln som då och då lockar med falska förhoppningar om en framtid utan allt det där vanliga, men med allt det där roliga. Så länge det är sant. Och det är väl där skon klämmer, för minnena är förrädiska och svåra att göra sanning av. Jag vet helt enkelt inte vem jag var innan jag blev nykter, eller om jag inbillar mig att mitt liv är bra dessa dagar, om jag är en bra man med goda avsikter, eller om alla mina galna minnen är roliga eller tragiska. Men det är väl reflektionerna som är sanna och så länge man skriver ner dom så gör man kanske Hemingway glad.

Det jag vet, är att det varit enkelt för mig att skriva om min döde far, som jag så desperat försöker hålla vid liv. Om inte sant, så förhoppningsvis en gnutta underhållande.