Tänk att du står och småpratar med någon och det visar sig
att personen just har skrivit en bok. Du får höra vad boken
handlar om och nästa fråga du ställer blir: »Är det en helt
fiktiv berättelse eller har du egen erfarenhet av detta?«.
Mitt dilemma är att bilderboken jag debuterar med heter
Bebisåtervinningen. Så frågan blir därmed; har jag försökt göra
mig av med ett syskon eller är jag bebisen någon försökte
återvinna?
Jag väljer att undvika att svara på det och berättar istället
vad jag gör på dagarna. De senaste två åren har de nämligen
tillbringats i bokvärlden. Men inte som författare, nej, jag
jobbar till vardags som kommunikatör på Natur & Kultur
med ansvar för psykologiutgivningen. Det gör det extra
speciellt när jag nu får kika på processen »från andra sidan«.
Roligt och väldigt nyttigt. Men även om förlagsvärlden är ny
är den skrivna världen desto mer bekant.
Jag har alltid skrivit om natten. Det är något särskilt med
den tiden. Dagen är avslutad, diskmaskinen är igång. Ingen
kan ropa, ingen kan vilja något. Natt-Mia skriver ivriga,
rasslande, rivande bokstäver. De snavar över varandra i sin
iver att få bli till. Ibland är de dock lite väl otåliga. Så där får
Morgon-Mia kliva in. Hon snörper strängt på munnen,
stryker långa stycken, stoppar in ord som helt uteblivit och
kräver att få veta vem sjutton den nya bikaraktären är.
Bokvärlden är, förutom alla fantastiska texter, också
alla fantastiska personer. En sådan är illustratören Louise
»hejhejvardag« Winblad. Och det är tillsammans med henne
som den här berättelsen har tagit form. Det är något fint i att komplettera varandra. Oavsett om det gäller ens olika dygns-jag eller olika personer.
I internets begynnelse (nja, men nästan) hade jag sett
hennes roliga bilder om familjelivets vedermödor och ville
gärna dela en för att den var så träffande. Så jag mailade och
frågade om det var okej. Berättade lite om mig själv, som att
jag bodde i New York och att jag skrattade så att jag fick ont
i magen av hennes skapelser. Kanske tyckte hon det var
intressant att jag bodde i USA? Kanske är det kul när någon
hör av sig och gillar ens värv? Kanske klickade vi bara?
Hur som helst så blev vi brevvänner. Det ena ledde till det
andra och en dag var det ett faktum. Vi gick i väntans tider.
En bokbebis skulle snart bli född!
I Bebisåtervinningen möter vi Shirin som alltid har önskat
sig ett syskon. Hon har tjatat och tjatat. Men det blev inte så.
Hon fick två! Och blöj- och skrik-katastrofen är ett faktum.
Men eftersom Shirin är en smart och driftig tjej kommer hon
på att det man själv inte längre vill ha kan komma någon
annan till glädje. Bebisarna måste återvinnas!
Tack bokvärlden för att jag får ha den stora äran att jobba
med böcker både på förlag och nu, snart, som författare. För
glöm inte – om man har tröttnat på en kommunikatör så kan
man återanvända henne som författare!
P.S. Vad mina psykologiförläggare tycker om en historia
där ett barn vill återvinna sina syskon – det är en helt annan
bok.