Michael Einhorn

Jag är en social varelse och älskar att hamna i nya konstellationer. Studerade i Lund och klarade det med nöd och näppe. Kom in på Dramatiska högskolans producentlinje. Jobbade som producent på ett större tv-bolag, ville vara framför kameran, sa upp mig och åkte till Colombia. Såg att P4 Karlskrona hade en öppning som programledare, tänkte ”Colombia/Karlskrona, det är ju typ samma sak”. Flyttade dit i ett halvår. Flyttade tillbaka till Stockholm, startade ett produktionsbolag samtidigt som jag skapade en dokumentärserie för Radiosporten, var programledare på SR, skrev manus, producerade, regisserade, filmade, klippte, projektledde, blev sportkommentator, jobbade som moderator och helt plötsligt stod jag som publikuppvärmare på DreamHack inför 50 000 personer. Omväxlande yrkesliv? Ja, jag vet, men det är ju så roligt med utmaningar.

När pappa fick Parkinson vred han ibland dataskärmen mot mig och dikterade samtidigt som jag skrev ner det han sa.

En vårdag för ungefär tre år sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Pappa hade fått en förfrågan att skriva en artikel åt en facklig tidning om föräldraskap, han var inte alls peppad och vände sig till mig: ”Här, skriv något.” Vi började pladdra, skrev ner det vi pratade om, skrattade och helt plötsligt var det ganska kul. Vi tog fram en text som vi båda var nöjda med och skickade till tidningen. Responsen var förbluffande nog överväldigande.

Vi började skriva mer och mer – allvarliga tankar, små betraktelser och våra dialoger om konstellationen föräldrar och barn, och om oss.

Efter ett tag hade vi skrivit 50 sidor och skickade in till Natur & Kultur på vinst och förlust. Gillade de inte manuset hade det varit en kort rolig period i livet att skriva med pappa. Till vår förvåning gillade de texten och ville att vi skulle fortsätta. Då blev jag däremot tveksam. Det började bli för jobbigt eftersom vi ville olika saker med boken och vi la ner projektet, men pappa fortsatte tjata och efter ett tag svarade jag “okej, vi skriver”. Vi la ner skrivandet igen efter några veckor, det började bli för jobbigt att ha dessa samtal med min pappa. Efter en tids hattande fram och tillbaka fick något mig att stanna kvar, projektet levde sitt eget liv.

Spola fram några år och vi har snart boken i vår hand. Att skriva en bok med en av sina förälder har varit roligt, ansträngande, ledsamt, avslappnat, sorgset och underhållande. Jag är väldigt nöjd med att vi gjorde detta. Jag är nöjd med förlaget, med omslaget och med titeln. Jag är till och med nöjd med min pappas arbetsinsats. Men mest nöjd är jag med att vi har slutfört projektet och inte flydde iväg, annars hade jag aldrig fått lära känna min pappa på riktigt.