Michael Larsson

Käre Ludvig.

Det här blir ett annorlunda mejl eftersom ett utdrag kommer att användas som debutantporträtt i SvB:s höstkatalog. Jag vill tro att jag kan hålla distans, men det känns redan naket på ett sätt som det inte har gjort tidigare. Det påminner lite om det smått absurda jippot Poddfest, där Sveriges Radio spelar in sina program live på Fotografiska i en sorts performativ avtäckning av samtalets förtrolighet, med publiken som ett tredje öra. Det där med det tredje örat var något som du själv hämtade från Horace Engdahls förord till Drottning Kristinas maximer och tog upp i ditt allra första mejl. Då handlade det om marginalanteckningar, denna märkliga och handgripliga litteraturdialog, som man när allt kommer omkring vill att någon ska råka få syn på. När jag tänker efter så är det kanske just denna längtan efter kontakt, som samtalet med och inom litteraturen erbjuder, som har väglett oss genom korrespondensen. J sa häromdagen att det är ironiskt att jag inledningsvis hade mejlen som ett projekt vid sidan av den bok som jag egentligen skulle skriva, och så var det i dem som boken fanns. Kanske är det också i den till synes kaotiska strömmen av banaliteter och innerligheter som jag alltid har hämtat näring. Diktmiljön mer än diktmotiven, för att parafrasera Erik Beckman. Den första texten jag skrev som man skulle kunna argumentera hade ett litterärt värde publicerades i en liten trycksak på Engelbrektsskolans sexårsverksamhet med titeln Ljud jag tycker om, där varje barn i min årskull, förutom text, även bidrog med en liten teckning av ljudet ifråga. Texten lyder: plumset när en sten / kastas i vattnet. Orden ackompanjeras av ett knaggligt blått penseldrag som söker sig uppåt längs arkets vänstra kant. Alldeles ovanför svävar en rund mörk fläck som representerar stenen i dess stundande kollision med vattenytan. Jag tittar på den ibland. Den är trygg och behaglig att vila blicken på, också kompositionellt; det vita och luftiga på sidan som framhävs av den marinblå akvarellen; det solblekta pappret; de tunna blyertsbokstäverna som smälter in i bakgrunden, likt en japansk tuschdiptyk av dimhöljda tallar. Man skulle nästan kunna missta den för en bortkommen Twombly. Jag har inget minne av att ha skrivit de här orden, ändå känns de bekanta. Texten är enkel, tänker jag, texten är sann. Efter den blev allt skrivande mycket svårare. Men i vår mejlväxling har jag känt ett doftspår av samma barnsliga självklarhet. Det får mig att tänka på den småländske fårbonden som du så naturligt började prata med på tåget för ett par veckor sedan, och hur samtalet omärkligt förgrenade sig och började innefatta fler människor. Kanske kan man också se livet som en enda lång resa genom Sverige med Snälltåget, och att man under resans gång är mer eller mindre mottaglig för tankar och intryck, för samtalen och passagerarna som kliver på och sedan försvinner. Ja. Nu har det blivit dags att runda av. Ser fram emot nästa mejl, snart hoppas jag. Bästa hälsningar, Micke.