Nanna Olasdotter Hallberg

När jag var tre år gammal blev jag besatt av kristendomen. Varje kväll ville jag somna till Barnens Bibel och när jag fick höra att varken jag eller min lillasyster var döpta tvingade jag mina religionsskeptiska föräldrar att arrangera ett dop i kollektivet där vi bodde. En präst kom cyklande hem till oss och jag och min syster kläddes i ängladräkter som min mamma själv hade sytt, innan vi flög in i Guds armar under ett teaterliknande arrangemang. Prästen doppade oss i ett gammalt brödtråg fyllt av vigvatten innan vi välkomnades in i den kristna gemenskapen.

År senare, när mitt engagemang för kristendomen för länge sedan svalnat, skulle det visa sig att välkomnandet inte lett till ett medlemskap i Svenska kyrkan. Jag beskyllde mina föräldrar för att ha bjudit in hela kollektivet till ett fejkdop medan mina föräldrar menade att prästen slarvat med pappersarbetet.

Hur det än låg till med det fejkade dopet fick jag som 17- åring jobb som kyrkvaktmästare i Storkyrkan. Jag var urusel på jobbet. I alldeles för korta kjolar satt jag i sakristian under lunchtimmarna och tryckte i mig oblat. Gamla stans turistanpassade priser låg nämligen utanför min budget och jag lyckades aldrig få med mig lunchlådor till jobbet.

I Storkyrkan varade ett arbetspass ett helt liv. Tiden där inne fungerade inte som utanför. Kyrkan stod i kontakt med evigheten och under de sex år som jag jobbade i kyrkan var fantasier om djävulens återkomst det enda som fick timmarna att gå.

Men kanske var djävulen redan på plats. Trots kyrkans sanna evighet var hon inte på något sätt immun mot tidens tand som lämnade bitmärken i den robusta 1200-talsbyggnaden. Medlemstappet och det minskade andliga engagemanget var ett faktum. Kyrkans anställda famlade för att vända trenden men hur vi än försökte verkade hon bara allt mer som ett historiskt museum.

På 60-talet ville filmskapare som Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij besvara frågan om vad som händer när vi slutar tro? Idag när ateism och agnosticism mer är regel än undantag, vill jag skriva en bok om hur man gör för att börja tro igen.

Syndernas förlåtelse handlar om tro men också om en ung kvinnlig vaktmästare som i sitt hem brottas med ett medberoende till sin gräsrökande slackerpojkvän, och på jobbet dras in i en ny religiös rörelse som blir allt mer extrem.