Niels Vonberg

Jag hade faktiskt tänkt sluta skriva. Jag hade ett roligt jobb på ett konstmuseum och tid nog att upptäcka annat. Ibland måste man inse att man har misslyckats.

Jag har en bakgrund inom litteraturvetenskap med fokus på lyrik men jag insåg efter mina masterstudier att jag inte ville fortsätta med en akademisk karriär, utan följa en annan dröm: ett skönlitterärt författarskap.

För sju år sedan flyttade jag till Sverige. Från 18 miljoner människor i ett land till bara 10 miljoner. Jag tyckte det var spännande att flytta från en överbelyst urban miljö till det mörka Öland. Syftet var att hitta jobb, nya vänner och skriva romaner och noveller på nederländska.

Jag lyckades med allt. Men skrivandet försvann. Dokument efter dokument samlades på mitt skrivbord, men det saknades något. Stimulans, ett eget språk, glädje – allt bara försvann. Det var dags, kände jag, att ge upp. Under en period av fem månader lärde jag mig sticka, lyssnade på poddar om tarotkort och återvände till att läsa lyrik. En röst i mig sa att jag borde börja skriva dikter igen. En annan röst sa: Gör det på svenska!

Trevande men bestämt började jag skriva igen. Då kontaktade Tove Folkesson mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att delta i hennes skrivgrupp. Jag berättade att jag inte längre skrev noveller men att jag hade testat att ta upp poesi igen. Inga problem.

Sedan dess har mycket hänt. Skrivgruppen gav mig självförtroende tillbaka. Det blev en del publikationer i tidskrifter (Ordkonst, Kultmagasin) och antologier, bland annat Ny poesi, som Vendels förlag gav ut. Jag blev antagen till Skrivyta Syd, ett regionalt utvecklingsprogram för författare.

En dag skrev jag en dikt med sagotema. Den handlade om godis och begär. Det kändes direkt att det fanns mer att hitta där. Så småningom utvecklade dikten sig till ett kapitel och Tuggummikuleskogen uppstod.

Tuggummikuleskogen är en samling som är en fantasi men fungerar även som en plats. Läsaren får börja var som helst i samlingen. Den handlar om en skog där godis växer på träd och en sjöman som kliver in i skogen. Begär, barndom och längtan efter gemenskap är centralt. Min önskan var att skriva något tillåtande, men också vilt och uppslukande, en text där läsaren kan gå vilse.

Ja, och hur fungerar det att skriva lyrik på ett språk som inte är ens modersmål? Det går faktiskt rätt så bra. Liksom andra författare använder jag olika ordböcker och andra hjälpmedel. Avståndet mellan nederländska och svenska är dessutom inte så stort. Ibland uppstår det krångel, men jag tycker att det är intressant. Poesi ger språk frihet. Språk är inte bara ord och mening, det är också rörelse, känsla, tid och bild. Egentligen kan ord inte omfatta allt som ett språk innebär. Men genom poesi får ord en elasticitet så att de kan innefatta språkets olika dimensioner samtidigt. Är det inte det poeter vill göra och vågar att utsätta sig själva för?