Niklas Levin

Är jag verkligen redo för det här? Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kan det verkligen stämma att det är jag och mina ord som ska leda dem? Jag var 27 år när uppgiften sökte mig, vad jag förstått det som – den yngste som fått uppdraget i församlingens historia. Ganska snart kommer insikten ikapp mig om att jag också är yngst – eller möjligen näst yngst – i hela församlingen. Vad ska jag kunna säga om livets toppar och dalar och om tron på Gud till de som levt längre än mig? Vem vill lyssna på mina triviala försök att predika om livets stora mysterium? Duger verkligen en sådan som jag? Handen på hjärtat, visst ställer vi oss alla den frågan ibland.

Missionsförsamlingen i Ockelbo bildades för knappt 150 år sedan. Den tidsrymden ger perspektiv på uppdraget att vara deras pastor. Många skor har slitit på tröskeln till den gamla träkyrkan som står som ett landmärke uppe på höjden i byn. De hårda kyrkbänkarna är platsen där livsberättelser lagts till livsberättelser. I gemenskapen har tårar och förtvivlan men också glädje, tacksamhet och upplevelsen av gudomlig närvaro erfarits på just denna plats. Söndag ut och söndag in har gudstjänster firats. Jag rörs av människornas trofasta tjänande, allt sedan väckelsens vindar bröt fram här i bygderna. En slags vördnad inför de liv som levts och som fortfarande levs just här. Varje människa på den här platsen – som på alla platser – är en unik sammansättning av berättelser och erfarenheter. Jag tror att vi människor växer när vi lyssnar och delar med oss av det som är våra berättelser.

Kanske kan min berättelse få bli som näringsrik jord för dig, en växtplats för läsaren.

I församlingens gemenskap finns också vännen Göran. Nyligen pensionerad pastor. I samma stund som detta nya kapitel i livet öppnas för honom så kommer cancerbeskedet som ett brev på posten. Vår vänskap fördjupas under åren som följer och för mig blir våra samtal om pastorskallelsen, om Guds vägar och om längtan efter en andligt och materiellt hållbar värld, en avgörande nyckel till att förstå mitt uppdrag som pastor och att våga lita på att Gud.

Ganska snart lärde jag mig att andligt ledarskap faktiskt handlar väldigt lite om mig. Tvivlen på min egen förmåga blev i det ljuset en sorts katalysator till en djupare tillit. Det finns en befrielse i att inse att pastorns eller prästens uppgift inte främst är att synas, utan att med sitt liv och sina ord låta Kristus synas.

En höstdag ute i skogen kommer en tanke. Tänk om jag och Göran skulle skriva en bok tillsammans. Kanske skulle det som har blivit våra livsberättelser och samtal kunna bli till välsignelse för andra. På den vägen är vi nu. I boken Gå med Gud som vi har skrivit tillsammans vill vi utifrån pilgrimens sju nyckelord bjuda in läsaren till samtal. Ett sökande efter vad som är verkligt viktigt i livet och vad tron på Gud och ett livslångt tjänande faktiskt handlar om.