Ola Jameson

Härom dagen hittade jag ett gammalt foto på mig själv längst ner i en låda som behövde städas. »Ola, sommaren 1975« stod det på baksidan. På fotot sitter mitt tolvåriga jag hopkrupen på en klippa i skärgården med rynkad panna och näsan i en tjock bok (Fruktan är mitt vapen av Alistair MacLean). Jag har inget minne av vem som tog bilden, förmodligen någon av mina föräldrar, men jag minns exakt vad jag kände just i det där stelnade ögonblicket: gastkramande spänning. Koncentration. Jag minns exakt hur överraskad jag var av texten; kunde någon verkligen skriva något som var så här spännande? Hur var det ens möjligt? Tintin i all ära, men det här var något annat. Jag kunde inte få nog.

Sommaren 1975 var sommaren jag på allvar tog klivet från serier och Biggles, in i vuxenboksvärlden. Jag slukade allt. Och så har det fortsatt sedan dess; jag älskar att läsa. Med tiden har jag dessutom insett att jag gillar att skriva. Vilket inte var helt självklart 1975. Kanske var det den där extra skrivundervisningen och misstankarna om dyslexi som skrämde bort mig? Men efter att jag som fattig student en dag drabbats av ett plötsligt infall, hört av mig till ett serietidningsförlag om översättarjobb och fått ett »ja«, var jag tvungen att lära mig. Och sedan dess har jag skrivit. Mest journalistiska texter och översättningar, men också en bunt tv-manus och en förfärlig mängd akademiska uppsatser. Läser man humaniora och samlar högskolepoäng på hög blir det en del författande.

Ändå tog det ända tills nu innan jag har vågat mig på att skriva en bok. Men det gick till slut inte att låta bli. Efter att i rollen som organisationspsykolog under de senaste tjugo åren ha utbildat och coachat hundratals chefer, kunde jag och min kollega Magnus Stalby inte längre hålla fingrarna borta från tangentbordet; vi var bara tvungna att få dela med oss av våra tankar och erfarenheter. Men vi ville göra det på vårt eget sätt och inte bara skriva ännu en bok om ledarskap.

Och eftersom vi båda också slukar popmusik i samma takt som vi läser böcker, dök idén upp att vi skulle komponera en bok som om den vore en samlingsskiva med alla våra »greatest hits«. På spaning efter ledarskapets kärna, är en samling »soundtracks« från verkligheten och dessutom vårt försök att från en beteendepsykologisk horisont bidra till en bättre värld.