Peter Magnusson

Jag försökte skriva en roman när jag gick på gymnasiet, men den blev – chockerande nog – inte färdig. Fyra eller fem sidor blev det innan kompisar, fest och Nintendot tog över uppmärksamheten. Senare i livet blev disciplinen bättre, men det skulle dröja ungefär 30 år innan ett nytt försök skulle göras i romanform. Jag har i många år jobbat med att skriva film- och tevemanus, men har längtat efter att försöka skapa något där ingenting står mellan läsaren och mitt hittepå. Det finns inga regissörer i en roman, inga skådespelare. Det finns bara en som skriver och en som läser. Det har lockat mig.

Historien kommer ur mina egna grubblerier på vad som håller mig tillbaka. På mina egna gränser och på vilken tur det är att de flesta människor på jorden faktiskt förhåller sig till andra med ett mått av hänsyn. I min berättelse försöker jag lista ut hur ett liv skulle kunna se ut för någon med ett begränsat samvete, om den enda orsaken att rätta sig i ledet var att inte »åka fast«. Finns det något scenario där jag själv hade kunnat bete mig som huvudpersonen Nils? Jag hoppas inte det, men vem fan vet?

Exit Nils handlar om en människa som lärt sig exakt hur man ska vara i det universum han rör sig i. Han har lärt sig hur man fäster servetten i skjortknappen så det blir till en tjusig hakklapp när han lunchar på Sturehof, hur man provsmakar ett vin på det världsvana sättet, och vilken nivå man ska lägga skämten på vid kaffeautomaten på kontoret. Och är det något han inte snappat upp är han bra på att snabbt imitera andra. Det han däremot inte verkar ha fått med sig är de emotionella förmågor som jag tror att de flesta av oss har. Det handlar om en person som tar en genväg i livet för att komma närmare den framgång han blivit utan och tycker sig förtjäna. Och om de villospår som genvägen tvingar ut honom på. Om en rimlig människa, förvisso med djupa ärr, som förvandlas till något fruktansvärt.