Rebecka Bülow

Jag funderade ett tag på att dedicera Genom väggarna till »alla kollegor jag någonsin haft«. Jag har frilansat ensam stora delar av mitt arbetsliv och ofta känt mig berörd av kontakten med kollegor som jag träffat på olika extrajobb och vikariat.

Man delar så mycket vardaglig skit och glädje med kollegor. Samtidigt är relationen formell och distanserad, man följer regelverk tillsammans. I min roman kommer ett gäng hotellreceptionister varandra närmre när de bryter mot regelverken ihop under en festsommar.

Under en period när jag hade sorg jobbade jag själv i hotellreception. Jag var inte anställd särskilt länge, men jag hann tänka en del på rum. Alltså både på de välstädade hotellrummen med tunga överkast, och på rum i förhållande till tid. Jag plågades av hur tiden förde mig längre ifrån de jag sörjde. Men på hotellkedjans rum verkade tiden ha fastnat i en loop. Allt var jämt likadant där. Likadana gardiner, sängar, dofter som på vilket som helst av hotellrummen, en helt annan dag. Detta blev en slags tröst.

Jag har skrivit utifrån en upplevelse av att vara ensam i tiden, men inte i rummet. Där, på väggen, vandrar skuggorna av de som inte längre är här. Jag antar att litteraturen är ett sådant rum i sig, fullt av spöken, ekon och spår.

Så jag skrev ett slags relationsdrama där huvudpersonen Tinas relation till kollegan Katarina är lika präglad av Katarinas frånvaro som närvaro. Katarina har ett missbruk och i Tinas arbetsrutiner finns också ritualen att be för sin kollega, att hon ska må bättre snart. Jag ville skriva Tinas oro och sorg, och så ville jag ge mina karaktärer festen och extasen, som ett rum (en dyr svit) av undantag, fritt från tristess och slit, en plats där allting lyser.

För mig handlar Genom väggarna alltså om detta – om rummen och sorgen, vänskapen och festen.