Rebecka Osvald

Om man jobbar som copywriter i 20 år blir man oundvikligt väldigt bra på vissa grejer. Som att skriva runt negationer eller att få in ordet »tillsammans« även där man först inte trodde det var möjligt. Själv har jag också blivit fantastisk på att yxa in hela kundens affärsidé i en så kallad caption i sociala medier. Alltså på de 125 tecknen som står bredvid ett inlägg innan det bryts av i ett »läs mer« som ingen någonsin klickar på.

Men en halv livstid inom sådana språkligt snäva ramar lämnar onekligen en hel del kreativa restprodukter. Idéer och tankar som inte passar in i ett reklamkoncept och framför allt inte i en caption. Från början skrev jag ner dessa idéer i form av noveller, det verkade hanterbart och lättsmält. Det tyckte inte agenten jag skickade till, hen sa att det inte fanns någon plats för noveller på marknaden och undrade om jag kunde skriva en roman. En roman är ungefär lika lång som 5 000 captions men jaja, det fick gå. Jag skrev romanen, gav till agenten som försökte baxa in den i ramarna, vilka verkade vara lika snäva som de 125 tecknen i en caption, bara av en annan sort. För vad var det ens, var det salt eller surt, feelgood eller spänning, jag kanske kunde skriva något annat?

Det var symptomatiskt, för karaktärerna i Det har hänt några saker passar inte heller in någonstans. Boken handlar om Ina som är en hemmasittare som håller på att förlora sitt hem. Om Michael som härjar runt i den oorganiserade brottsligheten när samhällets strålkastarljus är riktad mot den organiserade. Och om den ensamma änkan Anni som tar vara på folks förlorade ägodelar för att få chansen att bli den räddande ängel som återlämnar dem. Dessa tre människospillror trampar runt i utanförskapet och vet inte hur de ska ta sig in i värmen.

Till skillnad från boken, tack och lov. För Céline och hennes kollegor på Pia & Co tog den till sina trygga famnar och erbjöd den ett hem. Vad är det för typ av roman du skrivit? undrade någon viktig under förlagets mingel på Bokmässan. Céline sa att det var en roman men »lite feel-bad, feel-good«. Jag hade tänkt något mer i stil med »en gogolsk roman om han varit kvinna och levt idag« men det kanske inte är så stor skillnad när allt kommer kring. Och dessutom är det väl en himla tur att de ramar som finns för litterära genrer åtminstone går att bända på så mycket att det finns plats för ett binärt verk som mitt. Det är mer än vad man kan göra med 125 tecken.