Roger von Bonsdorff

Gränser fascinerar mig. Moraliska, juridiska, individuella, internationella. Landsgränser har varit särskilt aktuella för mig. Jag föddes i Berlin, har vuxit upp i Tromsø, flyttat till Uppsala, Sundsvall och Malmö, pendlat till Köpenhamn samt har mina rötter i Helsingfors. Som följd har jag en skrivbordslåda fylld till bristningsgränsen med id-handlingar. Nästan som Jason Bourne.

Att bli författare har också sina gränser. Åtminstone när jag som tonåring i Nordnorge berättade för en vän att jag skulle skriva böcker. Jag skulle ha yvig frisyr, skägg och många guldringar. Vi kollar hur det gick. Yvigt hår: check. Skägg: check. Ringar: åtminstone två. Författare: också check.

När jag sedan vågade mig på att skriva en bok satte jag upp egna begränsningar: Inga korta meningar. Inget onödigt larv. Inga långrandiga kapitel om blöjbyten eller segelutflykter. Det skulle vara tajt, koncist, rakt på sak. Kanske skulle man klämma in lite fakta också?

Visste ni till exempel att man inte är överens om hur djupt landsgränser går? Ut på havet, upp i luften – det har man käbblat om – rakt ner i marken är rena vilda västern. Vem har inte suttit i sandlådan och försökt gräva en tunnel till Kina? På ett visst djup, oklart vilket, skulle ingen kunna hindra en.

Så spännande saker lär man sig inte bara för skojs skull: jag hade börjat skriva sci-fi. Underjordisk sådan, om just gränser – bildliga och bokstavliga. Det var ett döfött projekt: den begränsade svenska publiken läser helst på engelska. Men boken utspelade sig i Norrbotten, i ett gränslandskap som jag kände väl till.

Sedan fick jag riktlinjer att följa som journalist, idéhistoriker och förlagsredaktör – eller gränser om man vill. Då är det lätt att glömma att det är kul att skriva. Kill your darlings, heter det. Men man måste låta sina darlings leva lite innan man tar kål på dem. Man ska våga lite då och då, som överanvändningen av ordet gräns i den här korta texten.

Vad gör man med all research för sin sci-fi-roman som aldrig blir klar och ingen kommer vilja läsa? Jo, man skriver en deckare förlagd i samma miljö. Gränsen mellan genrerna kan vara hårfin. Båda kan handla om människor som överträder vissa gränslinjer. Och för att begränsa larv och långrandighet kan man fylla i med lite svart humor. Vägen till min spänningsroman var både krokig och gränslös. Och jag ville att den skulle utspela sig i nästan alla ”mina” länder – samtidigt. Därför skrev jag om ett lik på Treriksröset.