Rosita Bergman

Många har frågat mig »Har du alltid velat bli författare?« Varje gång blir mitt svar »Nej«. Självfallet leder det till nästa fråga »Hur kom du på idén att bli det då?« »Jag ville se hur svårt det var.«

Och någonstans på den vägen är det. Fast jag trodde aldrig att det skulle vara lätt. Utan istället var det nog mer en nyfikenhet i hur man skriver en bra bok som lockade. För mig väcktes den frågan en kväll i min läsfåtölj där jag satt som vanligt med en bok i handen. Den var inte dålig men heller inte bra. Det var en bok av en bästsäljande författare men ändå läste jag bara orden som stod på sidorna. Varför då? Varför fångades jag aldrig av berättelsen? Kanske var jag inte på humör för den boken just då. Eller kanske passade just den författaren inte mig. För visst är det väl något med rytmen i språket som tilltalar oss olika?

Jag tänker att som läsare önskar man få svepas med av historien. Att längta tills man kommer hem igen så man får kura ihop sig i den där fåtöljen och fortsätta sin resa. Hänger ni med? Den känslan som följer med hela dagen. När karaktärerna förföljer en.

En författare som lyckas få mig att gå in i berättelsen är Dean Koontz. Att han i samma mening kan blanda skräck och humor har aldrig slutat att fascinera mig. En av mina favoritböcker är Väktare av just ovanstående författare. Det var minst tjugo år sedan jag läste den men jag kan fortfarande tänka på den där golden retrievern, Einstein. Eller Johan Theorins karaktär Gerlof som han lyckats forma så bra att jag knappt kommer ihåg vad böckerna handlar om egentligen. Men Gerlof fastnade.

Vad krävs då för att en författare ska lyckas. Hur lyckas man fånga läsaren? Och varför lyckas en del bättre än andra?

Jag började helt enkelt att skriva. Utan att veta om jag kunde eller hur man gjorde. Jag skrev på känsla, lust, engagemang och respekt. Och det var både lätt och svårt. Man skulle lära sig om dramaturgiska kurvor, perspektiv och tempus. Och hur visste man ens när det var dags för ett nytt kapitel? Många gånger har jag stannat upp och undrat om detta verkligen var en sådan bra idé. Att kasta sig rakt ut. Sälja sitt företag, som jag gjorde, för att frilägga tid och bara skriva på. Utan att veta var någonstans det kommer att sluta.

Och kanske är det just det som gör att många blivande författare därute inte vågar, eller orkar. Att vägen från idé till färdigt manus känns övermäktig? Jag vet inte. Men jag vet att resan har krävt många lojala timmar framför datorn. Fast jag vet också att varje timme har varit ett steg framåt. Ett steg till mot målet. Och visst är väl att lyckas just att våga misslyckas?

Så har jag knäckt gåtan hur man skriver en bästsäljare? Antagligen krävs det år av erfarenhet. Och i slutändan är det ändå upp till läsaren att bestämma.