Saga Lindqvist Springcorn

Sommaren har precis gjort sitt inträde. Längs gatorna på Södermalm rör sig människor klädda i t-shirts och shorts. Kontrasten är påtaglig då jag själv omfamnas av dubbla lager mjukisbyxor, en tjock fleece och varma sockor.

Tegelbyggnaden reser sig framför mig. En plats jag har besökt många gånger tidigare. Men den här gången är allt annorlunda. Den här gången ska jag inte bara på besök, byggnaden ska bli mitt hem.

Jag ser att mamma gör allt i sin makt för att inte börja gråta. Pappa rullar min svarta resväska förbi receptionen. Jag vill ta trapporna, men mamma och pappa stoppar mig.

Inne på avdelningen tränger en tung doft av instängdhet och sjukdom genom luften. Inget fönster tillåts stå öppet. En säkerhetsåtgärd för att förhindra rymning och självmordsförsök.

Mamma och pappa kramar om mig. I deras ögon finns sorg och lättnad. Sorg över de prövningar som deras dotter genomgår, och lättnad över att kunna överlämna ansvaret till professionell vård. För en stund kan de få en välbehövlig paus, med vetskapen om att ansvaret för deras dotters överlevnad inte längre ligger på deras axlar.

Det här är nog första gången alla i min omgivning förstår hur sjuk jag är. Det syns på mig nu, på min magra kropp och min gråbleka hy. Jag ska läggas in för att kämpa mot anorexin, en kamp mot döden som är alltför nära nu. Jag ska bo på en ätstörningsenhet och göra det som skrämmer mig mest: äta och gå upp i vikt.

Innan jag lades in hade jag kämpat mot ätstörningar i tio år. Det dolda lidandet inom mig hade ingen uppmärksammat, för de första åren av min resa genom ätstörningar var jag normalviktig. Jag hade sett frisk ut. Alla varningssignaler, de konstiga dieterna och de överdrivna träningsrutinerna ansågs vara en del av ungdomsårens utmaningar, men så var det inte. Otaliga dieter och extrema träningsrutiner bör och ska alltid betraktas som starka indikationer på att något är fel – oavsett vikt.

Under många år tvivlade jag på att jag var sjuk eftersom jag inte såg ut som den stereotypa bilden av en person med en ätstörning; en utmärglad person som inte åt. Det var den bilden media framställde, de mest extrema fallen av anorexi. Det var inte förrän många år senare som jag passade in i den bilden och då hade min ätstörning pågått under flera år.

Jag är journalist och författare. Tillsammans med psykoterapeuten Evelina Linder gjorde jag podcasten Ätstörningar. Nu kommer boken Fri från ätstörning som riktar sig till barn och ungdomar som är drabbade av ätstörningar, är på väg mot eller har en komplicerad relation till mat, vikt och träning. Min innerliga önskan är att de ska få det stöd och den förståelse som jag själv saknade. Jag hoppas att boken kan vara en följeslagare genom de mörka stunderna och en guide mot ett friskare och friare liv. Slutligen, en påminnelse: Din kropp ska vara med dig hela livet. Behandla den som din bästa vän och fokusera på dess funktioner i stället för på utseende. Tacka den för att den kan gå, springa, dansa och kramas. Du och din kropp duger!