Sandra Pandevski

Jag och min partner Anton hade precis hittat tillbaka till varandra efter ett femårigt uppehåll och använde inget preventivmedel. Det var en kaosig tid mellan oss. Vi behövde tid för läkning från det som varit för att skapa en ny relation. Jag visste att det var med honom jag ville ha barn. Men inte nu.

Jag gjorde en medicinsk abort hemma och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag spydde, sket på mig och ville ur min kropp. Till slut lyckades jag behålla morfinet och fick ett andrum.

Någon månad senare var jag på en privatklinik för att sätta in en pärlspiral. När barnmorskan gjorde ett ultraljud såg hon att det fanns rester kvar och informerade mig om att jag skulle behöva göra om aborten. Jag brast totalt.

Jag fick snabbt en tid för skrapning på Frölunda specialistsjukhus. Nu var det pandemi och jag åkte dit ensam. Efter operationen tittade jag ut mot tegelhusen där min syster bodde och inte långt därifrån min pappa. Ögonen fylldes av tårar. Ingen i min familj visste om vad jag genomgick. Jag vet inte riktigt varför jag inte hade sagt något till dem, jag ville nog inte bli påverkad.

Jag kände mig ensam och visste inte vilka omkring mig som delade erfarenheten. Så småningom tog jag en fika med min pappa och berättade för honom om min abort. Han berättade då om två aborter i sitt liv. Den ena när han just kommit till Sverige och den andra var med mamma, 1975. De hade bara träffats i några månader och de kände att det gick för snabbt. Senare fick de tre barn tillsammans. Min syster, min bror och jag.

På en promenad med min journalistkollega och vän Malin Clausson delade jag min erfarenhet och då öppnade hon också upp sig om sin abort, som få visste om. Cirkeln blev större och större. Våren 2020 bestämde jag och Malin att vi till år 2025, när Sverige haft femtio år av fri abort, skulle göra en bok om abort. En bok med femtio röster, som öppet berättar. Ingen anonymitet. Vi började fråga människor vi mötte, rakt på sak: Har du gjort en abort? Oväntat många svarade ja, men inte lika många ville medverka med namn och bild. Att vi till slut lyckades hitta femtio personer från norr till söder, som öppet valt att berätta, är fantastiskt. Tack alla modiga! För vissa av dem har abort varit ett ingrepp som bara måste göras, utan känslor involverade. För andra har beslutet varit livsomvälvande. För mig har det onekligen varit det. Mycket har hänt i våra liv och i världen under de fem år som gått. Det blev inget barn för mig då, men nu är jag med bok och med den fortsätter cirkeln att expandera.