Sanja Särman

Jag ville inte skriva om mina egna tonår. Inte ett ord. Och ändå har jag länge velat avbilda den inre stegring mot försakelsens höjder som beledsagade varje förälskelse och varje fixering på den tiden. Jag ville skriva en Summa Amoris Primi, Solius – en summering av den första kärleken, den enda möjliga, som skulle illustrera med plågsam detaljrikedom hur idiotiskt det hela var.

Boken skulle vara monoton, tråkig och helst kort, precis som en idiotins summa bör vara. Och ändå skulle den inte kröka ett hår på känslans huvud, inte rufsa till dess fjäderdräkt ens lite grann. Allt det drömska skulle lämnas oförstört. Känslan av övermod, av fullkomlig offervilja, av att hjältedåden står på kö runt hörnet i väntan på att någon ska begå dem. Oförfalskad. Hur skulle jag kunna skriva den utan att försäga mig? Jag vacklade.

I en dröm fick jag idén att bokens huvudperson skulle kunna vara en flicka vid namn Detta. Jag avböjde namnförslaget, som förlorade sin dragningskraft så snart jag vaknade. I vaket tillstånd tror jag att ordet ’detta’ på något sätt snarare har med flickårens idé att göra. Jag kan inte riktigt uttrycka vad jag vill ha sagt. Jag försöker ändå: en föregripen katastrof, en stundande förvisning från drömriket, det hela är stumt och självklart som något som förevisas bakom museidioramor, likt säsongskiften i ultrarapid på naturdokumentärer. Men så kommer insikten smygande: det rör sig om just denna min ungdom och detta ovillkorliga förfall som är mitt.

För ett par år sedan fick jag en inbjudan att tillbringa våren i Salento. I likhet med alla andra turister stiftade jag där en ytlig bekantskap med mytologin kring tarantellan. Tarantellans bett leder till en cykel av frenesi och apati och precis som är fallet med många mytomspunna sår, såsom Fiskarkonungens sår i Parsifal-myten eller det sår som Akilles lans vållar i det förlorade eposet Cypria, kan bettet inte läkas på annat sätt än genom att det första såret återskapas och återupplevs. Detta bett måste alltså bli ett återbett. Att skriva om bettet, smärtans bebådelseögonblick, om paralysen som följer, som varar så förbannat länge ( betydligt längre än vad prosan räcker), var kanske som att bitas igen. En sådan här bok skriver jag aldrig igen.