Sara Rörbecker

Jag är uppvuxen utanför Askeryd, en liten by utanför Aneby i norra Småland. Där är naturen hänförande vacker, oavsett årstid. Där doftar nattviolen när man hänger rentvättade lakan på tork i skymningen, tystnaden är väldig, stjärnhimlen utan gräns. Människorna som bor där är driftiga, vänliga, har fin sammanhållning. Alla vet det mesta om sina grannar – utom det som grannarna väljer att dölja.

Det är en perfekt plats på jorden för stora, mörka hemligheter.

Själasörjaren utspelar sig i Askeryd. Prästen Anna söker sig efter ett kraschat förhållande från Stockholm tillbaka till sina rötter för att börja om. Men innan flyttlasset ens hunnit fram skakas det lilla samhället av en tragedi: en flicka vid namn Emmy-Lo försvinner spårlöst när hon är ute i skogen med sin tvillingsyster för att plocka lingon en eftermiddag i augusti. Hennes försvinnande blir inom några dygn en riksnyhet. Sökandet förenar hela bygden, men varje dag utan svar fyller människorna med rädsla och misstänksamhet. Kan det vara någon av dem som fört bort flickan?

Anna blir en oumbärlig stödperson för de drabbade. En av dem är Emmy-Los mamma, Rebecka, som håller ihop på ren vilja. Hon är fullt övertygad om att hennes dotter lever, trots att tiden går, strålkastarljuset slocknar, och dagsljuset krymper mot senhöst och så småningom vinter.

Där finns också en man som söker stöd i förtroende, och Anna börjar misstänka att han bär på en mörk hemlighet – en som kan vara nyckeln till Emmy-Los försvinnande. Men som präst är hon bunden av en absolut tystnadsplikt, och snart dras hon in i en moralisk mardröm som utmanar allt det som hon tror på, och har vigt sitt liv åt.

Prästers tystnadsplikt är den strängaste som finns. En präst får inte under några som helst omständigheter föra andra människors vittnesmål vidare – inte ens vittnesmål om övergrepp, barnmisshandel, mord, eller andra grova brott. Det riskerar att ställa prästen inför väldiga dilemman och kluvna känslor, som hon behöver hantera helt utan någon annan människas hjälp. En präst som bor och verkar i glesbygd behöver dessutom regelbundet träffa de själar hon sörjer för – på badplatsen, på vägarna, inne på Ica. 

Själasörjaren är min första roman. Det har tagit några år att få den färdig, och den var ursprungligen en novell med hela spänningsmomentet koncentrerat till en enda scen. Jag trodde länge att jag bara kunde skriva just enskilda scener, eftersom jag har en bakgrund som nyhetsjournalist och är drillad i att skriva korta texter. Men någonting i scenen väckte min nyfikenhet och jag började skriva om vad som föregick den, och vad som hände sen. Detta sammanföll med att jag gick en kvällskurs i skrivande, och att allt socialt liv var pausat av pandemirestriktioner.