Segen Meles

Under stora delar av mitt liv har jag haft svårt att veta hur jag ska förhålla mig till de svenska arbetarförfattarna. Trots att vi har mycket gemensamt skapar myterna och glansen kring deras verk en hög tröskel som har känts svår för mig att ta mig över. Faktum är att det är författare som Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson som har fått mig att våga närma mig ett Sverige som även är mitt. Det finns något i deras språk och erfarenheter som gör att jag känner karaktärernas utanförskap, desperation och driv till förändring, både politiskt och personligt – ändå har jag inte riktigt känt mig välkommen in i deras utanförskap. Kanske spelar det roll att deras verk utspelar sig på Söder i Stockholm, i Västerbotten eller i Norrbotten där doften av metall, björknäver, smältvatten och renhorn lärde mig att utanförskapet doftade annorlunda.

I min bok är det pappas lukter som färgar orden, här doftar utanförskapet kardemumma, nejlika och berbere.

Egentligen var pappas röst inte svår att hitta. Han fanns redan i den svenska arbetarlitteraturen, i krigets Ukraina, i soldaternas drömmar om frihet och i deras barns framtid, då krig alltid lämnar ärr. I ett antal år skapade jag därför en distans till karaktären Pappan för jag vägrade tillåta mig att bära hans sorger, av rädsla för att kliva tillbaka in i ett mörker. Det är viktigt för mig att Pappan främst är en karaktär, även om han byggts upp med hjälp av min egen pappas erfarenheter och min röst. Lite som när Gud skapade Eva genom Adam. Det är bara det att någonstans i skildringen av Pappan dök även jag själv upp, som ett bevis på att krig inte tar slut när vapnen tystnat.

Orden i boken har vällt fram ur tystnaden. Alla intryck, dofter, bilder, rörelser och DNA-spår jag och pappa gemensamt bär på har blandats till ett kaos som hjärnan fått nysta i och pennan format ord av. Jag är fortfarande rädd för tystnaden. Det är väl kanske därför jag valt att skriva om den, och om allt som kan gömma sig i den.