Sigge Ennart

När jag var barn hörde jag ständigt knattret från min pappas skrivmaskin. Han satt bakom en stängd dörr och skrev kulturartiklar och läroböcker som för länge sedan fallit i glömska. Jag fick inte störa. Någon enstaka gång fick jag krypa upp i pappas knä och trycka på Haldans tangenter.

Se hur bokstäverna skapades. Och så plinget när man skulle byta rad. Trolleri!

Precis där och då såddes fröet till mitt framtida yrkesliv. Jag skrev små äventyrsböcker som jag häftade ihop, fortsatte med att ge ut skoltidningar och tog mig till slut via Östra Småland och Veckorevyn till min drömarbetsplats Aftonbladet.

Jag skrev och skrev. Artiklar som aldrig var mer än tiotusen tecken. Kort, snärtigt, vinklat, lättsmält och pang på rödbetan.

Mina egna tankar kom sällan på pränt. Mitt jobb var att återge andras formuleringar och snillrika reflektioner. Det var den tidens megakändisar som Palme och Adelsohn, Zetterlund och Fältskog, Svahn och Stenmark och förstås författare och idoler som Birgitta Stenberg, Kristina Lugn, Jan Myrdal, Torgny Lindgren, Guillou, Lundell, GW.

Men att själv skriva en roman kändes väldigt fjärran. Vad hade jag att säga mänskligheten som var så fasligt viktigt att det var värt en hel bok?

De första tjugo åren skrev jag drygt trettio miljoner tecken, har jag räknat ut. De följande två decennierna begränsades min kreativitet till att formulera rubriker till tidning och webb och korta meningar till presentationer i glashusets styrelserum.

Jag läste desto mer. Floder av kolumner och artiklar. Inte undra på att jag var texttrött efter jobbet. Ni vet som snickaren som gör fint hos andra men vars eget hus är fallfärdigt.

Nu har jag hoppat av ekorrhjulet. Jag tar det lugnare. Hinner tänka. Läslusten och skrivlusten har återvänt. Men i mitt fall krävdes det att jag och mina närmaste blev ordentligt känslomässigt omruskade för att jag skulle våga ta det sista steget mot att bli författare. Krisen blev en utlösande faktor.

För några år sedan flyttade vår familj till Spanien och Costa del Sol. Vi drömde om ett liv i paradiset men det blev ett rent helvete, om jag ska uttrycka rysligheterna som en rubrik i en kvällstidning. Min älskade fru Annika fanns bland de utsatta.

Senare, när jag berättade för vänner om de häpnadsväckande och skrämmande obehagligheter vi upplevt, möttes jag gång på gång av reaktionen: »Detta låter som en roman! Den måste du skriva.«

Efter lång tvekan och respekt inför den svåra uppgiften, gjorde jag det till slut. Boken Prästdjävulen är inte en berättelse om vad som faktiskt hände, men man kan lugnt säga att romanen är inspirerad av sådant som verkligen hänt bland svenskarna i den lilla kolonin på Solkusten. Det blev en spännande berättelse om ondska på en plats där kärlek ska predikas. Men också ett försök att gestalta de beteenden som gör att många av oss tillåter det onda och fasansfulla att ske.