Siv Lindström

Jag växte upp med djuren och träden som mina närmaste vänner. Som liten vandrade jag ofta mellan ladugården och skogen, och det fanns en trygghet i att naturen alltid fanns där, likt en ständig följeslagare. Min värld fylldes tidigt med kärlek, men också med en skugga av förlust. När min pappa gick bort, stod jag där med iskalla fötter och ett ovisshetens mörker. Livet blev en resa mellan ljus och mörker, fylld av obesvarade frågor om vem jag egentligen är.

Det har alltid funnits något som drivit mig att söka djupare. När jag blev äldre började jag förstå att den starka koppling jag kände till djur och natur inte var något alla upplevde. Jag kände deras närvaro, som om vi kommunicerade på ett ordlöst sätt. Det var trygghet och tröst i dessa ögonblick, när livet kändes som mest vacklande.

Skoltiden präglades av en längtan bort, ett frihetssökande som jag inte kunde finna i klassrummen. Min första skoldag står som ett minne av känslan att inte passa in – till och med min pyjamaströja påminde mig om min olikhet. Med åren blev frågan »Vem är jag?« min följeslagare, men den ledde mig också framåt, till nya insikter.

Naturen blev mitt ankare genom livet. Djuren och träden lyssnade när jag inte kunde sätta ord på allt inom mig. Det var där, mellan kor och tallar, som jag fann ett ljus, något att hålla fast vid när mörkret gjorde sig påmint. Med tiden började jag förstå att min förmåga att känna och lyssna – på andra människor, på djuren och naturen – var min styrka. Det var där jag kände mig hel.

I mitt arbete inom vården har jag också fått se det mänskliga i all sin enkelhet och storhet. Ett vänligt ord, en varsam beröring, kan betyda så mycket. Jag tror att vi alla bär på ett ljus inom oss, men ibland behöver vi hjälp att låta det lysa starkt. För mig har resan handlat om att hitta mitt ljus, att förlika mig med både mörker och ljus inom mig. Kanske kan min berättelse också lysa upp vägen för någon annan.