Sofie Twal Hedman

På fotografiet framför mig ligger min lillasyster Mia på ett liggunderlag, placerat på golvet i en gympasal. Hon är 14 år och hennes ljusa hår har flutit ut över sovsäcken. Sminket är perfekt, omsorgsfullt kontrollerat, och kläderna noga utvalda. Positionen är rak och samlad, med armarna intill kroppen och benen tätt ihop, som om hon hade fullständig självkontroll. Under fotot har jag skrivit, med silverpenna på det svarta bladet i fotoalbumet: Även den minsta fanatiker behöver sova ibland.

Jag är idag yrkesverksam inom civilsamhället och arbetar med frågor som utveckling, demokrati och ökade rättigheter i länder där utrymmet att tala, skriva, tro och tänka ofta är begränsat. Men det fanns en tid då jag, min syster, och våra vänner med stolthet kallade oss fanatiker och lät andra sätta upp strikta begränsningar kring hur världen skulle tolkas och livet skulle levas. Som fanatiker stod vi för en svartvit bibeltolkning, i den undervisning som gavs inom pingströrelsen där vi växte upp ingick teman som andlig krigföring, demonutdrivning, själavinnande, sexuell renhet och ekonomisk överlåtelse till en gudagiven vision.

Fjortonåringen på fotografiet framför mig skulle aldrig inför någon, vare sig i eller utanför kyrkan, erkänna den enorma påfrestning livet som fanatiker innebar, men det var ett liv som gick hårt åt både oss och våra vänner.

Stora delar av mitt vuxna liv har jag på olika sätt ägnat åt att försöka förstå det som vi var med om under det som inom frikyrkan ibland kallas för det galna 90-talet, en tid som närde Livets Ord, Knutby Filadelfia och liknande miljöer som halkade långt in i fundamentalism och överspänd karismatik.

Sökandet efter svar har lett mig till möten med andra som vuxit upp i högpresterande religiösa sammanhang, avhoppare, religiösa ledare, psykologer och teologer. Jag har också tidigare i rollen som journalist intervjuat representanter för religiösa minoriteter, människor som fått fly för sin tro och andra som fanatiskt försvarar en världsbild där tro och politik är lika sammanvävda som de en gång var för mig.

Hur blir man en fanatiker, vad gör fanatismen med en människa och vad har samhället för ansvar för barn och unga i radikala miljöer? Det är några av frågorna som jag burit med mig i arbetet med den här boken. Svaren fanns i slutändan inte så långt från mig själv.

I Även den minsta fanatiker behöver sova ibland berättar min syster Mia Fernando och jag för första gången historien om Stockholm Karisma Center, en frikyrkoförsamling som startades 1996 med ambitionen att bli Sveriges första megakyrka. Med utgångspunkt i sparat dagboksmaterial skildrar vi våra tonår och vårt vuxenblivande i församlingen fram till det slutliga fallet 2005, då ledarskapets maktmissbruk och ekonomiska vanskötsel drivit Stockholm Karisma Center i konkurs.