Sophie Tanha

Det var aldrig meningen att mitt namn skulle stå på en bokrygg. Men nyhetstexterna som jag i min roll som reporter på TT Nyhetsbyrån skrev om fallet Hamid Noury räckte inte. En före detta politisk fånge som efter flera års tortyr i Teherans ökända fängelser hamnar i “dödskorridoren”, där han iklädd ögonbindel hör sina kamraters namn ropas upp för att föras till galgarna i salen intill. Under bara några dagar dödades tusentals mestadels unga personer i Iran. Deras brott var motstånd till diktaturen. Men fången överlever. Över 30 år senare lyckas han gillra en fälla för att den man som läste upp namnen och förde vännerna till sin avrättning ska ställas inför rätta i det nya hemlandet Sverige. Historien var för spektakulär för att inte återges i sin helhet. Den leende bödeln handlar om Iran 1988. Men det är lika mycket en bok om Sverige i dag. Alla de som flytt mullornas regim har tagit med sig något hit. Det är trauman och ärr, men också en hängivelse och kompetens som gör Sverige till en plats där rättvisa faktiskt kan skipas. Det som hände där och då berör oss här, nu. Det märks i de busschaufförer, ordningsvakter, poliser och jurister som på olika sätt gjort detta unika rättsfall möjligt. Som dotter till en iransk invandrare vill jag genom min debut synliggöra kopplingen mellan vi och dem.