Stina Rundqvist

Hur kan bilder på en svamp leda till en bok? Det ska jag berätta för dig.

Tänk dig en pandemi, du är föräldraledig och det finns inget annat att göra på dagarna än att gå på promenader. Ensamheten är tung att bära. Öppna förskolan är stängd på oviss framtid, att ta med sitt spädbarn på stan är otänkbart på grund av alla bakterier. Men i skogen, där kan man vara utan problem. Min telefon har en bra kamera och svamparna i skogen är ett trevligt motiv. Jag samlar på mig vad jag anser är fina bilder. Någon annan måste ju vara intresserad av att se dem, tänker jag, och börjar leta på sociala medier efter någon form av svamp-gemenskap, något som gör mig mindre ensam. Jag hittar ingen. Dock kommer jag ihåg att jag älskar att läsa, det kanske finns fler ute på internet som gör det? Spoiler, det finns ganska många.

Gemenskapen fyller mina dagar, mitt hjärta men framförallt min bokhylla. Åren går och jag möter många likasinnade, men vissa står ut extra mycket. De som skriver. De som är duktiga på att forma meningar och bygger upp världar med intriger som får en att längta efter fortsättningen. Jag vill vara som dem, kunna skriva och få ut alla mina dagdrömmar på papper. Men jag vågar inte. Jag har alltid fått höra att jag stavar dåligt och jag skäms över mina tillkortakommanden. En dag beslutar jag mig för att strunta i de negativa tankarna och bara köra.

Jag tar mod till mig och skriver ner de filmer som spelas upp i mitt huvud. När jag väl börjat skriva kan jag inte sluta och en idé tar form. Min kärlek för fantasy och folktro blev inspirationen till en kärlekshistoria om Näcken. Till en början trodde jag att det var romance jag skrev. Det var inte förrän mörkret lade sig över skogen och träd täcktes i blod som jag insåg att det jag skrev inte längre var en het och mysig romance, utan något helt annat. Näcken blev en symfoni av blod och åtrå, en mörk fantasy med inslag av svensk folktro. Den söta kärlekshistorien fick ge vika för mörkret. Det var som om orden bara väntat på att jag skulle ta mig i kragen och öppna datorn. Lagom till svampsäsongen var råmanuset klart och det är även tidpunkten på året då boken börjar. Det blev startskottet på en höst fylld av redigering. Med hjälp av testläsare och lektör vässades manuset.

Det var naket att dela med mig av det som föregår i mitt huvud och mina stavfel, men deras optimism gjorde att jag vågade tro på mig själv. Hur jag tog mod till mig för att skicka in den till förlag vet jag inte, men jag är mycket glad att jag gjorde det. Det positiva beskedet, att de ville ha Näcken, gjorde att något klickade till inom mig. Jag och min berättelse hade hittat hem till en underbar bokfamilj.

Pandemin och bilderna på svamparna är borta men kvar är gemenskapen. Hade någon sagt till mig när jag satt på huk i den fuktiga mossan i skogen, att det skulle leda till att jag skulle få ge ut en bok hade jag aldrig trott dem. Näckens resa, likt min, börjar med svampar och jag hoppas att du vill följa med in i skogen. Välkommen.