Efter ett drygt 40-årigt yrkesliv, främst som jurist, kommer
en bok av mig ut, varvid jag är på väg att definieras som författare, som »den utgivne«. Jag har hamnat i denna bokliga
belägenhet efter att först ha uppskattats och uppmuntrats
för mina författarambitioner, sedan, plötsligt och brutalt,
omprövats av en försupen och bornerad högstadieadjunkt
på 60-talet. Ambitioner korsfästes, dog och begravdes och
nedsteg till dödsriket för att till slut för några år sedan återuppstå ifrån de döda efter idog uppmuntran och inspirerande
uppbyggelse från den främste av vänner.
Denna uppståndelse har inte några slags kabbalistiska
motiv och drivs inte av psykoterapeutiska eller materiella
behov. Och ej heller av primitivt revanschbegär. Den sker
enbart utifrån den klara vetskapen att jag ånyo har möjlighet att möta det där översinnligt magiska: Den fulländade
formuleringen, frasen eller metaforen, den som jag vet kan
skänka mig den extremaste av euforier. Ett privilegium som
jag ytterst sällan kommer att uppleva, om ens någonsin. Det
rör sig om en estetisk hunger, omöjlig att mätta, men som
trots det ändå kräver sin tribut, hur ynklig den än må vara.
En berättelse blir därmed en förutsättning och i den hoppas
jag tids nog finna den graal som jag och ingen annan skapat.
För detta krävs av mig det oerhörda valet att av 29 bokstäver
och diverse tecken välja det rätta antalet och sedan placera
dessa i korrekt ordning, förhoppningsvis då biträdd av tillfälligheten, ingivelsen, turen och ett uns talang. Min bestämmelse blir att av det oändliga varianter som finns till hands hitta ett av de få ultimata alternativen, ett som får mig att ana ett
Shangri-La i mitt estetiska universum.
Resultatet blir dock som det blir och kanske kan det kallas
för en bok och jag för en författare, något som för mig, åtminstone numera är umbärligt. Frågan i det läget blir ofrånkomlig: Vad är ett författarskap? Är det fåordiga barnböcker,
uppstagade av färggranna bilder, älskade av många barn?
Är det esoteriska böcker, dyrkade endast av ett fåtal? Är det
verklighetsflyktens kärleksromaner, uppskattade av många?
Är det deckargenrens stereotypier, lästa av de flesta? Är det
romaner upphöjda av recensenter? Vem bestämmer?
Vad avgör? Kanske är det så att vi alla bör kallas författare?
Att bli utgiven är inget avgörande kriterium. I så fall skulle
det väl inte finnas någon författare före Gutenberg och tillspetsat uttryckt var Kafka ingen författare under sin levnad
utan först när han var död. Nej, det skrivna ordet tillhör
oss alla, oberoende av förläggare och boktryckare, vilket
bekräftas av ansatserna på sociala medier. För mig är inte
själva utgivandet författarskapet utan blott en bekräftelse på
en ynkligt efemär fåfänga. För mig förblir författarskapet en
nitälskan att söka finna det överjordiskt vackra varvid allt
handlar om det Karin Boye en gång lärde oss.