Thomas Lundin

Tidigt lärde jag mig tala. Tydligt, snabbt och mycket. Det fanns många som behövde glädjas och tröstas, så det var lika bra att snabbt lära sig kommunicera med dem. För att göra dem glada, få dem att skratta eller åtminstone le. Eller först och främst – prata.

Sent lärde jag mig skriva och läsa. Inte alarmerande sent, men först i skolan. Det var min klasslärare Britta som hjälpte mig knäcka koden. Lite konstigt eftersom jag hade två äldre syskon som förstås kunde läsa. Min storasyster lekte gärna skola, men jag bara låtsades att jag läste. Jag behövde helt enkelt inte kunna det. Det fanns så många famnar att krypa upp i, läsande röster som vibrerade i örat och mot ryggen. I hjärtat. Min mamma jobbade på dagis och visste hur viktig läsningen är för språkutvecklingen. Mina syskon högläste också för mig. Men allra mest mommo och fammo. Bilderböcker, kapitelböcker. Året Runt och Hemmets Journal. Hangötidningen och Kyrkpressen som vi sen tätade fönsterspringorna med hos fammo, där jag var dagbarn under perioder. På torsdagarna kammade vi mattfransarna. Efter skolan kunde jag antingen cykla hem till fammo eller gå över viadukten till stadens gågata där mommos leksaksaffär låg. Jag var föreståndare för pennor och suddgummin. Och när jag inte jobbade med mommo satt jag i lagerrummet och läste i böckerna som var till salu. Varje vecka lånade vi böcker på biblioteket med mamma och pappa. Jag plöjde igenom hylla efter hylla. Jag visste redan då att jag skulle bli författare. Men trodde väl kanske inte att jag skulle hinna fylla 50 innan den första boken gavs ut.

Jag utbildade mig till journalist – för att jag ville skriva. Men snabbt for etermedia iväg med mig och skrivandet fick en mindre roll än planerat och drömt. I 15 år jobbade jag med radio och TV, läste nyheter, gjorde morgonprogram, ledde frågesporter, kommenterade Eurovision Song Contest. Varierande – men inte tillräckligt. Så jag blev frilansare med hela Norden som arbetsfält. Jag sjunger, pratar, skådespelar, komponerar, skriver sångtexter, programleder, föreläser, undervisar och inspirerar. Flänger hit och dit. Jobbar här och där. Trivs överallt. Men mest i köket. Bland grytor och kastruller där jag gör mat enligt mommos och fammos och deras mammors filosofi – släng aldrig mat. Gör nåt nytt av resterna, visa respekt för råvaran också om den är lite medfaren och sliten. Samma filosofi går att applicera på resten av livet. Med kärlekens kitt kan det bli nåt nytt av det mesta. I görandet och kokandet, i dofter och smaker blir de döda levande igen. Och vi som lever – lite mera levande.

Recepten som jag ärvt av mina mammor i olika generationer är grunden i min bok. Enkel god mat – som förfinats av generationer. Jag berättar historien om varje recept. Jag konserverar minnen, gräver där jag står, återanvänder, tar till vara. Jag hoppas att jag kan inspirera dig att göra det samma. Bara i lilla Finland slänger vi en miljon kilo mat varje dag. En miljon kilo. Varje dag. Fy jävla fan!