Tina Norin

Han hade mörk kostym. Och vinröd fluga. Välklädd. Vattenkammad.

Jag satt i soffan och dinglade med lackskorna mot kanten. Inte riktigt lång nog för att nå ända ner till golvet. Den skotskrutiga kilten kliade och strumpbyxorna hade snott sig vid ena knät. Vi var ensamma i hotellets lobby och han lyfte ner tavlan från väggen utan att tveka. Stoppade det lilla konstverket innanför kavajen, blottade tänderna i ett leende och kostade på sig en blinkning mot mig innan han försvann bort mot hissarna. Det var sent sjuttiotal. Jag var nästan tio år och på resa i Köpenhamn med mina föräldrar. Den fräcka stölden gjorde mig både rädd och betagen. Jag vågade inte nämna händelsen för någon förrän långt senare. Situationen hade fått mig att tro att det kunde vara farligt. Samtidigt fantiserade jag om att hans syfte med stölden trots allt var ädelt. Som Robin Hood. Mannen i fluga hade kanske ett sjukt barn hemma och behövde pengar till medicin, minns jag att jag tänkte.

Med stort intresse började jag läsa allt jag hittade om konststölder. När vi gjorde skolutflykt till Göteborgs konstmuseum var jag inte särskilt intresserad av om det var den första eller andra versionen av Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd som hängde där. Jag tänkte mer på säkerheten. Om det vid stängning skulle bildas ett spindelnät av kornblå laserstrålar i rummet där vi stod? Och tänk om jag blev kvarglömd. Av den anledningen tränade jag mig att ducka sådana strålar med hjälp av ett uppspänt twistband hemma i mitt rum.

Hur händelsen i Köpenhamn eller barndomens fascination för konststölder påverkade innehållet i min debutroman Mjölkharen låter jag vara osagt, men när livet och pandemin fyrtio år senare gav mig mer tid än jag behövde, bestämde jag mig för att skriva en roman. Förverkliga en dröm. I mitt huvud växte en berättelse fram som jag ville skriva. Om förlust. Och om svek och familjehemligheter, vänskap och sorg, krossade drömmar och förmågan att resa sig i livet. Dessutom skulle den kretsa kring en tavelstöld. Och så kom det sig att jag gjorde en grupp skolbarn vittne till en märklig konststöld på Göteborgs konstmuseum 1978. Två unga konstnärinnor och händelser i 1910-talets Paris dök upp för mitt inre och deras öden länkades samman med stölden av tavlan. Det stulna konstverket fick namnet Mjölkharen efter ett nordiskt folktroväsen vars uppgift är att sko sig på andras bekostnad. Och visst kan vi överse med att någon stjäl för att få pengar till medicin till sitt sjuka barn. Men vad är i så fall det motsatta, den mest oförlåtliga stölden? Med den frågan i åtanke lät jag forma händelserna i min historiska roman där tavelstölden bara är en liten del av alla lögner och förvecklingar i konstnärens liv.