Victor Johansson

Jag hade nått Atlanten och kontinenten upphörde: det fanns inte längre någonstans att ta vägen.

Jag hade lämnat Europa för New York och fortsatt hela vägen till Stilla Havet och där hade det tagit stopp och jag hade stannat kvar i staden Los Angeles några år och sedan hade jag återvänt tillbaka till New York City. Sommaren 2022 uppehöll jag mig i en lägenhet i Domino Park med utsikt över East River. Jag såg stadens skyline varje morgon och varje kväll och ovanför – bortom den – ett vitaktigt dis som jag förstod var Amerika. Jag funderade på att skriva om allt som jag hade sett och allt som jag hade gjort, men det blev för nära, det blev för privat. Istället började jag fantisera om karaktärer och händelser och de där personligheterna blev verkliga – de började leva – och vi kom varandra nära och jag upptäckte hur jag berättade saker som jag antagligen aldrig sagt till någon annan, inte ens mig själv.

Den ena hette Alana och var tio år och där kan man ju undra vad det var för behov som fick mig att behöva skapa henne som min allra närmsta bästa vän. Men det blev hon och det är hon fortfarande: min allra närmsta bästa vän.

Jag saknar henne jämt.

Där fanns Troye och Ellen och Nelly och en massa andra personligheter och där fanns också spökena längs vägarna – präster och teaterdirektörer och ensamma solbrända butiksbiträden i ödsliga lanthandlar – säkert alla sidor av mig själv. Jag måste komma ihåg att fråga min analytiker vad allt detta handlar om.

I den här uppdiktade historien finns säkert också en massa verklighet. Rädslor och längtan, sorg, glädje och lust. Kanske blev denna boken mer personlig än om jag satt mig och skrivit ner vad som faktiskt hade hänt.