Därför skrivs det så mycket om Norrland: ”Inte bara ödeland”

Årets upplaga av ett av Sveriges största litteraturevent är i gång: Littfest. Till festivalen i Umeå hittar såväl debutanter som internationella superstjärnor.

På Littfest har den norrländska litteraturen alltid spelat en väsentlig roll. 25 procent av alla medverkande på Littfest brukar komma från norra Sverige, säger Erik Jonsson, som varit medarrangör för festivalen sedan 2010.

Till en början hade festivalen svårt att hitta norrländska namn som var stora nog att stå sig bredvid de stora, internationella författarna. Men inte längre.

– Det har hänt någonting inom den norrländska litteraturen de senaste tio åren som är väldigt intressant, och som jag tycker kan liknas vid Sara Lidmans genombrott på 50-talet. Det var senast vi såg en litterär boom som var rotad i norra Sverige, säger Erik Jonsson.

I dag är några av de mest uppmärksammade, svenska författarnamnen från norra Sverige, och skildrar ämnen som på olika sätt berör Norrland. Någonting har hänt. Frågan är bara: vad?

Bara Stockholmsintresse

Mats Jonsson, serietecknare och författare, slog igenom stort 2002 med sin andra serieroman Hey Princess (Galago). Där skildrade han flytten från Bollstabruk till ett studentrum i Stockholm, och boken handlar i mångt och mycket om att ”supa på Södermalm”, enligt honom själv. Tre år senare följdes seriealbumet upp av Pojken i skogen (Galago), som denna gång var placerad i den västernorrländska ort han växte upp i.

– Det var verkligen smärtsamt att uppleva hur litet intresset var för Pojken i skogen. När min bok om Stockholm kom ut ville alla intervjua mig, och det var massor av uppmärksamhet. Så var det inte alls när Pojken i skogen kom, säger Mats Jonsson.

När upplevde du att det blev ”okej” att skriva om Norrland?

– Jag vet inte riktigt. Pojken i skogen kom 2005, och tolv år senare gav jag ut Nya Norrland (Galago). Där såg jag ändå till att en tredjedel av boken utspelade sig i Stockholm, för journalisternas skull. Men jag hade nog inte behövt det, för vid det laget var saker annorlunda.

Kanske var det inte mer än en slump. Kanske svängde bara pendeln som den vanligtvis gör – från en extrem till en annan.

– Det norrländska hade varit ohippt så länge att det plötsligt måste bli hippt igen. Många hade blivit mätta på relationsromaner som utspelar sig i Vasastan, säger Mats Jonsson.

”Norrlänningar vill inte ha någon el”

I en villa utanför Boden sitter Tina N Martin och skriver på sin femte deckarroman, Trollkarlen, som släpps på Polaris i juli i år. Hennes böcker skildrar brutala mord under midnattssol och religiösa sekter som verkar i totalt mörker.

– Norrbotten är en exceptionell plats om man ska ha ihjäl folk, säger hon och skrattar.

Tina N Martin slog igenom med en smäll – åtminstone på den lokala marknaden. Det är kanske inte förvånande att människor uppskattar att läsa om platser de känner igen, och att Tina N Martins böcker slog igenom i Boden är därför ingen skräll. Men även Tina N Martin uppmärksammar den pågående Norrlandstrenden och kallar den en ”Norrlandsvåg”.

– Det kommer väldigt mycket spänning här uppifrån. Jag vet inte vad det beror på. Men Norrbotten har historiskt porträtterats ganska orättvist.

Tina N Martin lyfter viljan att ändra den ensidiga bild av norra Sverige som hon upplever varit framträdande en längre tid.

– Enligt den bilden är norrlänningar karga, tystlåtna och ensamma människor som inte vill ha någon el. Naturligtvis finns den människan också, med all respekt. Men det finns ett driv hos mig och hos kollegor att gestalta något annat. Bussarna är fulla här uppe också.

Händelser vid vatten

Det tycks ligga någonting i att mer spänning kommer uppifrån i dag. Katarina Gregersdotter är docent i engelskspråkig litteratur vid Umeå universitet och ledamot i Svenska Deckarakademin. Deckarakademin delar årligen ut priser i bland annat kategorierna Bästa svenska kriminalroman och Bästa svenska debut. Katarina Gregersdotter har därför läst majoriteten av den kriminallitteratur som släppts sedan hon blev invald i Deckarakademin 2019.

Inför vår intervju tittade hon igenom alla nomineringar till de priser som delats ut av Deckarakademin sedan starten 1971. 1993 tog Kerstin Ekman hem priset i kategorin Årets bästa svenska deckare för Händelser vid vatten (Albert Bonniers förlag). Hon var då den första författare som placerat sin roman i norrländsk miljö bland Deckarakademins nomineringar, vad Katarina Gregersdotter kunnat utröna. Tio år senare tilldelades Åsa Larsson debutantpriset, för Solstorm (Albert Bonniers förlag).

Den norrländska deckarlitteraturen är fortfarande mindre till sin omfattning än litteraturen som kommer från övriga delar av landet. Katarina Gregersdotter kan dock konstatera att den har växt de senaste åren.

– Från och med någonstans runt 2017 har det alltid funnits minst en norrländsk titel i nomineringslistan, säger Katarina Gregersdotter.

Enligt henne är en av de saker som är mest utmärkande för den norrländska deckarromanen just närheten till naturen.

– Skogen, älven och fjället beskrivs som att de påverkar karaktärerna i romanerna mer än vad staden gör, särskilt i litteraturen från norra Norrland, säger hon.

Norrlandslitteratur i tre vågor

Det nationella intresset för den norrländska litteraturen har kommit och gått genom den svenska litteraturhistorien. Anders Öhman, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, menar att det i dag går att tala om tre vågor av Norrlandslitteratur. Den första vågen kom med författare som Olof Högberg (1855–1932) och Pelle Molin (1864–1896). De skrev med något som Anders Öhman menar var ett slags postkolonial ambition.

– De försökte visa att det finns en kultur i Norrland också, att det är inte bara är ett ödeland som går att exploatera, säger Anders Öhman.

Några årtionden efter Högberg och Molin vällde den andra Norrlandsvågen över landet, hastigt och explosionsartat. År 1953 gav Sara Lidman (1923–2004) ut Tjärdalen (Albert Bonniers förlag), som sålde i närmare 50 000 exemplar och blev den dittills bäst säljande svenska debutromanen genom tiderna, enligt Sveriges Radio.

Det senaste årtiondet har en tredje våg sipprat fram, kanske snarare likt en porlande bäck än en tsunamivåg. När Anders Öhman funderar över vad som kännetecknar dagens Norrlandslitteratur är det framför allt självklarheten i var berättelserna är förlagda som kommer till honom.

– Dagens författare behöver inte förhålla sig till storstaden eller södra Sverige. Det är naturligt för dem att skriva om sina rötter, sin hembygd och sina traditioner, säger han.

Den samiska litteraturvågen

En betydande del av denna tredje norrländska litteraturvåg är den samiska litteraturen.

– Fler författare från Sápmi har börjat skriva på svenska, men det handlar egentligen om att Stockholm har börjat lyssna, säger Littfests Erik Jonsson.

År 2016 tilldelades en samisk författare Augustpriset för första gången, när Ann-Helén Laestadius prisades i kategorin Årets barn- och ungdomsbok för Tio över ett (Rabén & Sjögren). Två år senare var det Linnea Axelsson och dikteposet Aednan (Albert Bonniers förlag) som tog hem statyetten för Årets skönlitterära bok.

Den samiska historien och Norrlands historia i stort är tätt sammanlänkade. Mats Jonsson, vars senaste serieroman Stinas jojk (Galago) fick stort genomslag när den kom 2024, menar att i takt med att intresset för norrländsk litteratur ökar, så ökar även intresset för den samiska litteraturen – och vice versa.

– Många läsare runt om i Sverige som jag har träffat uttrycker att det är otroligt hur lite de har vetat om samisk kultur. När böcker som Herrarna satte oss hit (Norstedts) eller Aednan slog igenom öppnade det ögonen för många, säger Mats Jonsson.

Varför nu?

Trots att ingen av de intervjuade har något entydigt svar på varför den norrländska litteraturen fått så stort genomslag just precis nu, landar alla intervjuer i samtal om politik, den gröna omställningen eller samisk historia.

Norrland, trots tidigare föreställningar om platsen som ”ödeland”, har dessutom etablerat sig som en viktig litteraturplats, med många levande kulturscener. Kontext i Luleå, Ordmån i Piteå och kanske framför allt Littfest i Umeå visar att det går att vara verksam som författare i Norrland.

Var på den tredje Norrlandsvågens tidslinje vi befinner oss är också en fråga som lämnas obesvarad. Om det är som Mats Jonsson säger kanske pendeln svänger tillbaka snart, till ett Norrland som åter är ”ohippt”. 

Men genom att studera de senaste årens Augustpristagare kan man få en ledtråd om en annan våg som kanske är på väg. År 2022 tog Ellen Strömberg och Nina van den Brink hem statyetter för Vi ska ju bara cykla förbi (Rabén & Sjögren) respektive Jag har torkat nog många golv (Norstedts). 2024 var det Linda Bondestam med Chop Chop (Förlaget) som tog hem en statyett. Alla tre kommer från tvåspråkiga regioner i Finland.

Kan det vara så att vi är mitt i en ny litteraturvåg: den finlandssvenska?