Johanna Hedman: ”Jag är väldigt långsint”

Solen står högt på himlen i Stockholm och semesterfirare söker sig till skuggan. I ett hörn på en liten uteservering på Södermalm träffar jag Johanna Hedman. Debutanten vars roman hajpades så till den grad att den – hon? – blev föremål för en hel litteraturdebatt.

Sedan Johanna Hedman sågs senast i media har hon både hunnit ta en journalistexamen och bli mamma. Dessutom skriver hon numera på heltid – kontraktet för sin andra bok signerade hon två dagar innan hennes son föddes.

Kan du ge en hisspitch på nya boken?

– Nja, det känns som att det är dåligt att hajpa i förväg, säger Johanna Hedman och skrattar rakt ut. 

Hon fortsätter:

 – Det ska inte finnas någon bakgrund alls, plötsligt kommer den bara stå i bokhandeln.

Liknades vid giganterna

2021 kom Johanna Hedmans debutroman Trion. Boken såldes till sju länder redan innan den publicerats i Sverige. I flera fall blev det budgivning om rättigheterna och de suktande budgivarna liknade Johanna Hedman vid Sally Rooney, F. Scott Fitzgerald och Hjalmar Söderberg. Moderförlaget Norstedts red på den aldrig sjunkande vågen av superlativ. Hajpen var enorm.

Så kom recensionerna från de svenska litteraturkritikerna. Och tonen skiftade. Boken beskrevs som ”överspänd och astråkig” i Aftonbladet. Den ”levde inte upp till förhandshajpen”, enligt DN. ”Överlitterär”, tyckte Expressen.

Mitt i stormens öga stod Johanna Hedman, en 27-årig debutant som tidigare arbetat med mänskliga rättigheter, som skickat in vad hon tyckte var ett ganska bra manus till ett av Sveriges största förlag. Som sedan blev antagen.

– Jag hade ju bara skrivit någonting för mig själv, som jag var väldigt nöjd med att jag färdigställde. Jag tänkte verkligen inte att boken skulle bli utgiven, minst av allt i en massa länder. Men det var som att det inte räckte till som … berättelse om bokens tillblivelse, säger Johanna Hedman lite tvekande. 

Johanna Hedman upplever att det fanns ett desperat behov bland nyhetsjournalister att bygga ett narrativ kring henne. Vem var hon, och hur kunde just hennes bok gå så här bra?

– En journalist antydde att jag skrivit boken enbart med syftet att den skulle sälja kommersiellt i utlandet. Och det kändes som att många fiskade efter om jag hade kontakter i förlagsbranschen. Om jag var kulturbarn.

Men intet gick att finna på Johanna Hedman, mer än att hon var just en helt vanlig stockholmare som suttit på sin kammare, likt så många andra aspirerande författare, och komponerat ett alster. 

Narrativet blev därför just det som var sant, både från Norstedts håll och journalisternas: Johanna Hedman hade skrivit en bok som förläggarna älskade, de svenska liksom de utländska. Annat var det alltså bland litteraturkritikerna. 

På den svettiga uteserveringen, runt hörnet från den bullrande Hornsgatan, läser jag upp ett par citat ur recensionerna. Johanna Hedman har inte läst dem själv.

– Jag läste några. När det började bli för mycket så slutade jag helt, förklarar hon.

I stället rapporterade Johanna Hedmans vänner tillbaka till henne. Oftast när någon skrivit något snällt. Även jag läser upp några citat där hon och boken tas i försvar, bland annat ”en helt fantastisk debutroman”, signerat Fredrik Backman på Twitter, men Johanna Hedman verkar inte känna igen citaten.

– Det är jättefint att de skrev så där. Men jag följde inte samtalen. Det låter som att jag hittar på, men jag gjorde inte det.

Flera kritiska recensenter påtalade att det var just hajpen innan boken släppts som gjorde besvikelsen så stor när den kom. Lite drygt en månad innan boken skulle publiceras skickade Norstedts ut ett pressmeddelande med fraser som ”förskott på rekordnivå” och ”rekordstort intresse”, med hänvisning till utlandsförsäljningarna.

Bar Norstedts ett ansvar i att fallhöjden blev så stor? Band man ris åt egen rygg genom att beskriva Trion som en bok ”med potential att bli en modern klassiker”?

Johanna Hedman tycker inte det. Förlagets jobb är att uppmärksamma sina titlar och det som betonades i pressmeddelandet var trots allt bara vad som faktiskt hade hänt, menar hon.

– Boken såldes till många länder innan den publicerats, och det är ju inte så vanligt.

Författare på heltid

Stormen kring Trion passerade tids nog och nya debatter tog plats på kultursidorna.
I kölvattnet av sin debut beskriver Johanna Hedman ett slags tomhet, ett behov av att gå vidare.

– Jag var nog ganska arg, tror jag. Jag minns att jag bara ville distansera mig från allt, ville skriva något nytt, vända ryggen till det som hänt.

Och till viss del gjorde hon det. Lanseringen av Trion i alla de länder som köpte rättigheterna till boken har pågått sedan den svenska releasen. Senast i Tyskland, där Johanna Hedman tillfrågades att åka på lanseringsturné. I och med att hon när som helst skulle föda sin son tackade hon nej.

Flera av recensionerna i utlandet fick också en annan ton än de i Sverige. ”Smart och elegant”, menade brittiska The Times, som liksom Irish Times drog paralleller till Sally Rooney.

I dag sitter Johanna Hedman på ett frilanskontor på Södermalm om dagarna. Lokalen delar hon med ett gäng andra kulturarbetare.

– Jag bestämde mig för att jag skulle ta skrivandet på allvar för första gången. 

Johanna Hedman knyter handen, trycker tummen och pekfringret mot varandra och viftar med näven i luften ovanför huvudet, som att hon håller upp ett grönt kort.

– Jag tänkte: Nu har jag fått ett godkännande för att göra det, för att testa det.

Sedan fortsätter hon:

– Det ger så mycket att vara bland andra som tar något konstnärligt på allvar. Jag har ofta känt att man typ inte får det. Och om man gör det så får man verkligen inte tro att man kan försörja sig på det.

Tack vare royalties och förskott från bokens utlandsförsäljningar har Johanna Hedman haft en ekonomisk möjlighet att ägna större delen av sin arbetstid åt att skriva bok nummer två. Men att kunna fortsätta skriva på heltid är ingenting hon tar för givet.

– Det känns för osäkert just nu att tro att jag skulle kunna leva på mitt skrivande. Jag är jättetacksam för att ha fått tid till det nu. Men med det sagt så har jag verkligen inte tjänat så mycket pengar som folk tror. Jag är bara väldigt bra på att leva sparsamt.

När Johanna Hedman ska sammanfatta den stora debuten är det mängden utrymme hennes bok fick som hon kritiserar mest.

– Det blir konstigt när det kommer en bok som tar upp allt syre i rummet. Det kommer ju ut massvis som är bra och intressant och som man aldrig ser i litteraturkritiken. Jag minns att jag sa det till en journalist, och hon blev nästan arg på mig. Hon sa att jag borde vara tacksam för uppmärksamheten min bok har fått. Och det är ju också sant.

Och snart är det dags igen. Bok nummer två ska ut, även om publiceringsdatum ännu är okänt, och Johanna Hedman gör sig beredd på att en viss cirkus kan dra i gång. Men hon vill inte tänka på det. Inte riktigt än.

– Jag skriver ju fortfarande. Jag kan inte sitta och tänka på lansering när jag skriver. Det är inte min favoritdel med att vara författare, även om det finns betydligt värre jobbuppgifter man kan ha.

Men Johanna Hedman är lugn inför det stundande återseendet med recensenter och kulturuppslag. Hon har inget behov av att kommentera vad enskilda skribenter tänkte och tyckte när det begav sig.

– Man hamnar i en lite omöjlig position när man är missnöjd med sina recensioner. Alltså, att recensera sina recensenter är aldrig en bra väg att gå. Åtminstone inte i stundens hetta.

Sedan skrattar hon högt och tillägger:

– Men jag är väldigt långsint. Så jag kommer att komma ihåg vem som sa vad.