Demaskerad diktare hoppas på efterföljare

– Jag har varit så förtjust i tanken på att folk snubblar in i dikter.

Nu finns ett hundratal av de 450 dikterna samlade inte bara på Instagramkontot ”diktektiven” utan också också i en nytryckt bok, Den hemliga diktektiven. Linnea Swedenmark har kommit ut som lappdiktare, en identitet som högst åtta personer känt till under åren, och hoppas inspirera andra.

– Jag har haft kontakt med så många läsare på Instagram – jag ville inte bara låta det försvinna utan att säga ”det är vi som har delat det här tillsammans”.

Hon har skrivit snabbt och ocensurerat, gärna på tunnelbanan på väg till Stockholms universitet där hon läste juridik, eller senare till jobbet som talskrivare åt två socialdemokratiska statsministrar, Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

– Det har varit så lockande att göra folk överrumplade av poesi, det händer kanske inte så ofta, att en dikt kastar sig över en.

Udda situation

Diktektiven diktar konkret och vardagligt, ofta med humor om en människa i en udda situation.

– En Erik eller Frida eller Magnhild som tänker tillbaka på en gammal livskärlek eller så. Det är ingen abstrakt naturpoesi. Jag har tänkt: ”någon blir säkert glad av dikten” snarare än att det ska vara perfekt.

När hon fotograferade de uppsatta diktlapparna och lade ut bilder med platsangivelse rusade hennes följare dit.

– Det jag är mest överraskad över är folks engagemang, de har åkt och hämtat lapparna, det blev som en sport.

Annat sätt

Linnea Swedenmark påbörjade sitt anonyma diktande på lappar redan som tonåring i Östersund. Hon hade läst Per Nilssons roman Ett annat sätt att vara ung och tog efter huvudpersonen. När hon sedan såg någon stå och läsa gick hjärtat ”i samma frekvens som en trimmad epa på motorvägen”, skriver hon i förordet.

När hon nu skulle flytta tillbaka till Östersund och börja jobba som tingsnotarie bestämde hon sig för att sluta som diktektiv.

– Det blev svårt att fortsätta och vara lite hemlig. Det hade varit så uppenbart om jag började sätta upp dikter i Östersund samma vecka som jag flyttade.

Erika Josefsson/TT