"Tystnaden på sätt och vis värre än sågningen"

För ett tag sedan lät mitt förlag föra in en helsidesannons om min bok i landets största morgontidning. En annonsplats som kostar 125 000 kronor. Såldes några böcker till följd av annonsen? Njaa...

Nyligen skrev Augustin Erba en krönika om att vi borde sluta bry oss om recensioner – de säljer ändå inga böcker. Man kanske kan invända att kritik också fyller andra syften än att kränga böcker – men Erba har inte fel. Bra recensioner, rentav översvallande sådana, är ingen garanti för att sälja. Inte heller att hamna på olika topplistor eller nomineras till priser.

Däremot har recensioner stor betydelse för författarens ställning i den litterära sfären. De erbjuder en ingång till annan slags ekonomi, till stipendier, föreläsningar, jurygrupper, skrivuppdrag ­– den slags blandekonomi som många författare faktiskt försörjer sig på. Man kan vara en mycket framgångsrik författare utan sälja några böcker...

Det som Erba pekar på är egentligen bara ett symptom på en mycket större kris, det handlar inte bara om recensioner – utan om det succesiva sönderfallet av det förmedlande ledet. Häromveckan meddelade Östgöta Correspondenten att de lägger ner sin kultur- och nöjessida. I tysthet har detta redan skett på många håll runtom i landet – och framför allt är det kritiken fått stryka på foten. När jag gav ut en bok för tio år sedan recenserades boken flitigt av lokala- och regionala tidningar. Numera kommer knappt några recensioner längre från de landsortspressen... En så kallad talande tystnad.

Svårt att hävda sig i klickekonomin

Kritiken har haft svårt att hävda sig i klickekonomin och det är svårt att se att den någonsin ska återfå den ställning den hade under 1900-talet. Vi ser redan en utveckling där det förmedlande led som kommer fortsätta existera (stora dagstidningar, tv och radio) alltmer fokuserar på kändisar, bästsäljare och ett fåtal uppburna författarskap. Samtidigt pågår en generell fragmentisering av offentligheten, där vi inhämtar information från många fler kanaler – inte minst sociala medier. Att få ett brett genomslag är svårt, och få förunnat.

De som hamnar i kläm i denna utveckling är den stora massan av så kallade mellanklassförfattare – med andra ord de allra flesta i författarkollektivet. De som skriver mer eller mindre professionellt, ger ut sina böcker på ansedda förlag och som brukade sälja åtminstone några tusen böcker. De är väl kända i den litterära världen – men inte för den större offentligheten. De är ofta för små för att få se sina böcker transformeras till andra format, som ljudböcker och pocket. I en text i somras definierade författaren Stefan Lindberg denna litteratur som "problemsegmentet". Den olönsamma litteraturen.

För dessa författare, som inte har stora trogna skaror av läsare, har allt hängt på recensionerna. Lovord har varit en biljett till parnassen. Sågningar till skamvrån. Ljumma lovord ett löfte om framtiden.

Även detta har rubbats. Idag kan ingen, förutom de mest etablerade författarna, förvänta sig att få kritik överhuvudtaget. Jag följer dagligen kollegor som väntar på recensioner som aldrig kommer. Ibland trillar en strörecension in, kanske månader efter utgivningen när boken sedan länge rensats ut från butikshyllorna.

"Författarskap som inte recenseras existerar inte"

Det är inget fel på böckerna, de är viktiga och genomarbetade – och har ofta tagit åratal att skriva. Men deras utrymme i den nya offentligheten krymper långsamt till ingenting. Tystnaden är på sätt och vis värre än sågningen. Ett författarskap som inte recenseras existerar inte. Och utan kritik hotas också författarskapets ställning i den litterära sfären. Kommer förlagen att behålla författare som varken lönar sig – eller ger förlaget kredd?

Det stora problemet är egentligen inte den gamla kritikens kris – utan att inget nytt och motsvarande har tagit dess plats. Idag bärs en central del av kritiken och det litterära samtalet upp av landets kulturtidskrifter. Men också det är en skör tråd. Regeringen kan med ett penndrag utplåna denna sfär, som till stor del är beroende av statligt stöd från Kulturrådet. I den bästa av världar skulle det nya mediestödet som rullas ut 2024 tvinga mottagarna att ägna sig åt litteraturkritik – men sådana lösningar ligger tyvärr inte längre i tiden.

Anders Rydell är författare och chefredaktör på tidskriften Författaren.

FLER KRÖNIKOR:

KRÖNIKA

"Bokbranschen måste sluta skylla ifrån sig"

KRÖNIKA

”Fotbollen har samma utmaningar som litteraturen”